B-Wings
Det här tidiga shoot’em up:et från 1984 har inget med Star Wars att göra. Det verkar ha ett ganska smart system där man bygger upp sitt skepp med nya delar, men tyvärr är det ohyggligt svårt att komma någonvart. Det går också att dyka ner på ett lägre plan, men det hela är alldeles för oöverskådligt. 1/5

Crude Buster
Året är 2030. Efter att New York förstördes i en kärnvapenattack för tjugo år sedan har ruinerna styrts av ett gäng beväpnat med futuristiska vapen och muterade monster: Big Valley. Men nu är det dags att skicka in två biffiga typer som kan spöa alla: Crude Busters. Handlingen är sensationellt ostig och spelet är ungefär likaså. Det är ett beat’em up, men istället för det typiska perspektivet är det här rakt från sidan. Spelkontrollen är extremt styltig, men Crude Buster får mycket charm av att nästan allt går att plocka upp och slåss med eller kasta – lyktstolpar, tunnor med radioaktivt avfall, övergivna bilar och förstås själva fienderna. Det är macho-pucko på ett sätt som får Duke Nukem att framstå som höjden av självmedveten coolhet, och värt att spela om inte annat för att påminna sig om att på 90-talet tyckte man faktiskt att sånt här var asballt. 2/5

The Cliffhanger: Edward Randy
Jag hade sällan tillfälle att spela arkadspel, men det här var ett som jag inte bara spelade, utan också klarade. Inom citationstecken. Någon äldre kille hade spelat sig igenom nästan hela spelet men gav upp på slutbossen, som man slåss mot på vingarna till ett flygplan. Jag stoppade in en femkrona till, piskade febrilt bossen, och vann. Under många år hade jag glömt vad det här spelet hette. Nu när jag spelar det igen så är det faktiskt rätt fascinerande. Det är som Uncharted, fast tjugo år tidigare. Edward Randy är en typisk matinéhjälte komplett med piska och allt, och varenda bana utspelar sig i rörelse, där man oftast hoppar fram och tillbaka mellan olika fordon. Förutom att attackera med piskan kan han också svinga sig i den, vilket i teorin gör det lättare att klättra uppåt. Precisionen är det lite sådär med, men spelet är också tämligen förlåtande. Det här är ett genuint arkadspel där det enda syftet är action, och även om det knappast är en tidlös klassiker så är det värt att spela igenom 3/5

Express Raider
Även om grafiken är aningen mer detaljerad känns det här verkligen som ett spel från tidigt 80-tal. I rollen som en tågrånare måste du antingen spöa dig fram över rullande tåg eller rida längs efter och skjuta på alla som poppar ut från fönstren. Jag får faktiskt känslan av att Sunset Riders tog väldigt mycket inspiration från det här, men det gjorde allt mycket bättre. Både till fots och till häst är spelkontrollen vansinnigt seg, och när man ska släpa siktet runt skärmen hinner man knappt fram till fienderna i tid. Detta är inte särskilt kul. 1/5

Joe & Mac Returns
Data East hade problem att få till några ikoniska hjältar, och hängde sig desperat fast vid alla som lyckades någorlunda. Joe & Mac var två av dessa, och hade ett par plattformsspel under tidigt 90-tal, men ärligt talat var spelen aldrig särskilt bra. Det här var det sista, och var ett Bubble Bobble-liknande plattformsspel. Det påminner en hel del om känslan i Snow Bros, men betydligt bättre. Klubba fienderna i huvudet och gå på dem för att fånga dem i din säck. Sen kan du bära runt dem en bit tills det är läge att kasta dem i väggen eller på varandra. Längs vägen befriar du fagra grottdamer som ger dig bonusar. Spelet är tämligen generiskt men med bra spelkontroll, och ovanligt tjusig pixelgrafik för Data East som annars brukar vara rätt medelmåttiga. Stort frågetecken dock för mellansekvenserna, som komplett med skrattande publik (?) allihop går ut på att Joe och Mac försöker se grottdamerna nakna. För det här är en historia från en tid då sexuella trakasserier fortfarande ansågs vara stor humor. På stenåldern. 2/5

Last Mission
Det här är ett tidigt exempel på mer strategiska shoot’em up där man rör sig fritt runt en stor arena och måste besegra alla fiender i omgivningen. Final Zone och Granada på Renovation-samlingen hade liknande upplägg, men det var fyra år efter detta. Det har bra spelkänsla och lite finess, men det är också svårt att sikta eftersom det bara går att röra sig i åtta riktningar. För att vara så pass gammalt känns det väldigt spelbart. 2/5

Midnight Resistance
Jag har nog hört talas om det här i olika sammanhang, men aldrig fått tillfälle att prova det. Det visar sig vara en Contra-klon, fast med en del smarta inslag. Istället för att vara begränsad till att bara skjuta uppåt eller framåt, så kan man här sikta åt alla håll. I arkadhallarna användes en särskild spak som både gick att vrida och tilta. Här får man istället vrida runt siktet med L1 och R1, och det fungerar inte särskilt bra. Jag testade även med en Xbox 360-kontroll (som annars fungerar på Evercade) och där hjälpte inte höger styrspak. Fienderna attackerar ofta obönhörligen från alla håll. Annars är det ett rätt kul spel där man köper nya vapen mellan banorna. Alldeles på slutet blev det riktigt elakt – fienderna attackerade mig på en stege så jag tappade all valuta, och istället för nya vapen kunde man inför sista bossen köpa loss sina familjemedlemmar. Ja, här handlar det inte om att frita en futtig flickvän eller en professor och hans dotter, utan professorn är din farfar, och du måste även frita farmor, mamma, pappa och två syskon. Snacka om att göra det personligt. Inte så smart när vi snackar om en Rambo-typ som personligen kan spöa ett slagskepp. Midnight Resistance är obalanserat och bitvis extremt opolerat, men också kul i sin enkelhet. 2/5

Peter Pepper’s Ice Cream Factory
Det här är en uppföljare till Burger Time, men här ska man peta ner glass i strutar. Det släpptes två år senare men är på något märkligt sätt fulare. Istället för den svarta bakgrunden är det grötigt, och man klättrar så vansinnigt långsamt att fienderna hinner runt dig direkt. Jag har inget som helst intresse av att försöka lära mig detta. 1/5

Shoot Out
Då det släpptes 1985 måste Shoot Out ha varit rätt unikt. Det är ett shoot’em up där man springer runt på en skärm åt gången och skjuter på fiender som poppar upp överallt i en blandning mellan vanligt actionspel och pistolspel. Det släpptes innan Operation Wolf som annars var stilbildande, och långt innan Wild Guns eller Nam 1975, som båda hade inslaget med en karaktär. Shoot Out är annars stelt och väldigt svårt, men också fascinerande nyskapande. Värt att testa för historielektionen då det här kan vara det första spelet i den här smala genren. 2/5

Super Burger Time
Alltså, Data East … va? Åtta år efter Burger Time släppte man en uppdaterad uppföljare, som är ännu sämre än Ice Cream Factory. Nog för att det har mer färger, men grafiken är riktigt gräslig och spelkontrollen är horribel, där man fastnar på stegar om man inte klättrar exakt ner till nästa plattform, och där man måste hoppa tre gånger på varje bit av hamburgaren för att knuffa ner den. 1/5

Trio the Punch: Never Forget Me
Alltså, Data East … va? Till skillnad från föregående spel är det här inte ett uselt spel, men ett desto större frågetecken. Det är ett sidscrollande hack’n slash med extremt korta banor. Allt är dock fullständigt bisarrt och bitvis så oväntat att jag inte kan annat än skratta. Det är lite grynigt och känns lite som om Monty Python hade gjort ett actionspel istället för det där plattformsspelet till Amiga. Jag vet inte om det slår Pu-Li-Ru-La – jag vet inte om något någonsin slår det – men det här fullständigt galna spelet måste upplevas, åtminstone en kort stund, och jag vill fortsätta genom de 35 banorna bara för att se vad i all världen som händer härnäst. 3/5

Med hela tolv spel är det här en ganska fullspäckad samling, men i gengäld är hälften av dem knappt värda att lägga en minut på. Det finns ingen given superklassiker om man bortser från min personliga relation till Edward Randy, men flera väldigt kreativa spel som kanske är opolerade men också kul i sin enkelhet. Det är en mer givande samling än Data East Arcade 1, där bara Wizard Fire egentligen kändes värt tiden att testa. Jag noterar också att vi bara fick ett av de spel jag hade önskat mig i en ny samling, så Data East har en del till att erbjuda. Om Blaze framöver samarbetar med SNK och börjar emulera Neo-Geo vore det också extremt lämpligt att stoppa in Fighter’s History Dynamite: Karnov’s Revenge, Spinmaster och Magical Drop III i nästa samling.