Saligt insomnade Interplay har två tidiga Evercade-samlingar och det fanns egentligen bara en anledning för mig att köpa den här: Rad Gravity. Men det visade sig finnas en del oväntade roligheter här.
The Adventures of Rad Gravity är kanske inte en kultklassiker, men nog så väl en bortglömd höjdare som knappast nämns bland NES:ens storheter. Det är rätt komplext för sin tid, med en rymdhjälte som teleporterar sig ner från sitt skepp och hamnar i diverse trångsmål på främmande planeter. Men många ambitiösa NES-spel hade stora mekaniska brister, och de slipper vi mer eller mindre här. Rad själv är lätt att styra med precision och svingar både ljussablar och pistoler utan problem. Jag vet inte om jag kommer att kunna traggla mig igenom det – kanske min barndomsvän som en gång titulerade sig ”Dr Rad Gravity” i Nintendo Magasinet kan komma till undsättning? 3/5
Jag har testat Clayfighter 2 för länge sedan, men redan när det begav sig var jag rätt skeptisk mot de här plojfightingspelen. En gnutta humor och festlig lergrafik kan inte kompensera för usel spelkänsla. Jag får också en känsla av att Clayfighter 2 var fulare än ettan, där spritesen knappt ens ser ut som lermodeller utan mer bara extremt ful pixelgröt. 1/5
En oväntad spinoff på Interplays lerkoncept var det här plattformsspelet Claymates som jag aldrig hade sett förut, förutom på bilder. Du spelar som en pojke som har förvandlats till en blobb (ständigt dessa blobbar i 90-talsspel!) som med inspiration från galen vetenskapsman-pappas hemliga forskning kan förvandlas till olika former som en råtta eller katt. Det hela har ett galet soundtrack och påminner mig om att majoriteten av plattformsspel från 90-talet som inte stammade från Nintendo, Capcom eller Konami led av samma problem, där man yrar runt på stora öppna banor tills man har hittat godtyckligt många samlarprylar och får komma vidare. Inte riktigt värt besväret idag. 2/5
Earthworm Jim 2 och dess föregångare var praktiskt taget AAA-titlar för sin tid, men jag spelade dem faktiskt aldrig. Därför var det spännande att äntligen få testa vad det handlar om, och… Det är faktiskt riktigt bra. Precisionen är aningen sladdrig, men i gengäld är det inte överdrivet svårt och det är hela tiden fyllt av märkliga idéer och kul sekvenser. 3/5
Jag vill minnas ett Amiga-spel vid namn Prehistorik. Det har inget att göra med Prehistoric Man, vilket förvirrade mig en aning. Av någon anledning var grottmänniskor 90-talets motsvarighet till 10-talets stenhårda actionsnubbar – de fanns överallt. Joe & Mac, Chuck Rock, ovan nämnda Prehistorik, Toki (innan han blev förvandlad till apa), första versionen av Wonder Boy, Shadow of the Beast…
Det här är ett väldigt sent SNES-spel från 1995 och oväntat nog ett riktigt bra sådant. Efter att skurkar har stulit stammens matförråd måste du ut och jaga rätt på mer. Det är ett plattformsspel med oväntat mycket dialoger och en del rolig mekanik, som när du får glidflyga på den tredje banan. Det är också väldigt snyggt pixlat och har allmänt bra spelkänsla. Jag har svårt att fatta att Titus Software ligger bakom detta: de släppte idel dynga och är idag mest ökända för det genomruttna Superman 64. Det är knappast revolutionerande men vill du spela ett genuint 90-talsplattformsspel som du aldrig har sett förut, ge det en chans. Däremot är det väl märkligt att det ligger på en Interplay-samling och inte en Titus-samling. 3/5
Jag blir dock omedelbart påmind om hur en Titus-samling skulle se ut. The Brainies är ett pusselspel som lyckas vara både extremt simpelt och extremt omständligt på samma gång. Du behöver flytta ett gäng små lurviga bollar i olika färger till rätt plats med väldigt kort om tid. Det kanske blir mer komplext och intressant längre fram, men den vansinnigt sega kontrollen och den gräsliga grafiken gör att jag knappast vill fortsätta. 1/5
Kanske är det mina förväntningar som har blivit aningen nerjusterade, men den här samlingen är faktiskt riktigt bra med tre spel som är värda att lägga hyfsat mycket tid på.