Jaleco har knappast gjort några större avtryck i spelvärlden, men två av spelen på den här samlingen är klassiker som jag minns från Amiga-tiden. Jaleco bildades av avhoppare från Data East och gav sig på många olika genrer, vilket de åtta spelen i den här samlingen visar.

64th Street: A Detective Story är ingen lovande start på samlingen. Det är en Final Fight-klon som hade kunnat ha en intressant inramning då spelet ska utspela sig i gangstermiljö 1939, men det glömmer spelet omedelbart bort efter introt och hela spelet doftar sent 80-tal i sin design. Detektiverna Rick och Allen bankar sig fram genom gator och lagerlokaler med en stel spelkontroll och ett väldigt begränsat rörelsemönster. Det finns några varianter av specialattacker och av någon anledning ligger stort fokus på att kasta fiender mot de förstörbara bakgrunderna, men figurerna är extrema sega i rörelserna och fienderna är både fantasilösa och oerhört obalanserade. Bossarna kan utan problem slå dig oavbrutet tills du förlorar ett liv, och ofta finns bara en teknik som fungerar mot dem, oftast de fula hoppsparkarna. Med stor sannolikhet är 64th Street det sämsta beat’em up:et jag har orkat nöta mig igenom. 1/5

Earth Defense Force har inget att göra med de moderna myrinvasionsspelen utan är ett rättframt sidscrollande shoot’em up som påminner lite om U.N. Squadron i stilen. Det handlar mer om att meja ner fiendevågor än att navigera genom trånga miljöer, och jag gillar det även om det inte erbjuder särskilt mycket unikt. Man får välja mellan fyra olika vapen mellan banorna och varje går att använda på lite olika sätt, men mycket längre än så sträckte sig inte originaliteten. 2/5

Cybattler är däremot fräschare. Det är ett vertikalt shoot’em up där man styr en mech, som både har avståndsattacker och kan slåss i närstrid. Man rör sig också fritt och kan skjuta åt vilket håll som helst genom att hålla in knappen, men man behöver också tänka lite taktiskt och spara på vapenenergin till bossarna. Det hela påminner lite om de mer kreativa spelen i genren på PC Engine Mini, och det går nog att lägga en hel del tid på. Tack vare det mer inzoomade perspektivet är det väldigt snyggt och detaljerat, men i gengäld är det också extremt svårt, och det kan vara väldigt knivigt att besegra en boss med den futtiga energi man har för varje credit. 3/5

Rodland är en gammal höjdare och en variant på Bubble Bobble-konceptet med om möjligt ännu gulligare karaktärer. De två alverna Tam och Rit måste befria sin kidnappade mamma från ett magiskt torn, beväpnade med magiska stavar och skor som låter dem skapa stegar överallt. Istället för att bubbla fienderna greppar man dem med stavens magi och kan sedan dunka dem fram och tillbaka (eller in i varandra). Eftersom Tam och Rit inte kan hoppa är det istället stegarna som får hjälpa till med rörligheten. Det är ett lättsamt spel som inte är överdrivet svårt. Lite märkligheter finns det dock. Till skillnad från Amiga-versionen, som jag minns som extremt polerad, är spelet en aning ryckigt i rörelserna. Det hela tar också en märklig vändning när man har besegrat ”slutbossen” från Amiga-spelet. Då hamnar man i spelets inbyggda uppföljare där man istället utforskar sig neråt i en pyramid fylld med mekaniska fiender, för att slutligen slåss mot en blandning av Baphomet och en sfinx. Inte direkt vad jag förväntade mig av ett av tidernas gulligaste spel. Den aningen sämre animationen och sladdrigare kontroll gör dock att Amiga-versionen förblir snäppet vassare. 3/5

Avenging Spirit hade jag däremot aldrig hört talas om. Det är ett plattformsspel med drag av New Zeeland Story. Man spelar som ett litet spöke, men bara i korta stunder. Annars besätter du en valfri fiende och spelar som den, tills du blir besegrad och får hitta någon ny. Även om den grundläggande spelmekaniken är rätt stel och begränsad så erbjuder spelet mycket underhållning bara genom att prova nya figurer och försöka hitta någon riktigt rolig och sedan behålla dem så länge som möjligt. Även om det inte är i närheten av samma genomarbetade charm har det tidvis drag av Treasures plattformsspel. Till och med slutet har en kul twist. Avenging Spirit är inget fantastiskt spel men väl värt en genomspelning. 3/5

P-47: The Phantom Fighter är också väldigt likt Earth Defense Force och därmed U.N. Squadron, men faktiskt ännu mer här då det växlar mellan luftbanor och markbanor, och det är viktigt att ha rätt powerups tillgängliga. Det är inte särskilt snyggt och saknar charm, men det är hyfsat funktionellt i alla fall. 2/5

The Astyanax är ännu ett i raden av Conan-inspirerade plattforms-hack’n slash, den typen som det gick tretton på dussinet av under 80-talet. Rastan, Rygar, Cadash, Trojan, Black Tiger, och i viss mån Castlevania också. Det är tämligen intetsägande förutom ett gäng hyfsat tjusiga bossar, förutom precis på slutet. Efter att ha besegrat den obligatoriska onda magikern, som har förolämpat mig varje gång jag stoppar in en virtuell femkrona, så hamnar jag helt plötsligt i Alien, i en Giger-doftande bana som bokstavligen har självaste Alien som slutboss. Oväntat. 2/5

Saint Dragon är det andra Amiga-spelet jag minns. Det är ett sidscrollande shoot’em up som också känns väldigt Amiga även om det här är arkadversionen. Få saker är mer 80-talscoola än en kromad rymddrake, och den här rymddraken kan också rulla ihop sig och parera skott med kroppen. Det är dock också 80-talsaktigt toksvårt och ibland är det så mycket fiender på skärmen att det knappt går att ta sig fram. Frusterande men stilrent. 3/5

Jaleco var knappast en gigant i spelvärlden. Kollar jag deras releaselista så var det i princip bara Rodland och Saint Dragon som har fått någorlunda uppmärksamhet. Efter några originella SNES-spel som King Arthur’s World och The Ignition Factor släppte de inte mycket av intresse. Så jag kommer inte att längta mig fördärvad efter en Jaleco Arcade 2, men några trevliga spel fanns det åtminstone. Och Avenging Spirit och Cybattler visar på att de ändå kunde åstadkomma kreativa idéer.