Någon sålde ett gäng Evercade-spel på Tradera, så jag lade bud på några kassetter. Givetvis bjöd jag överbjuden på de jag verkligen ville ha, och blev sittande med några som mest var tänkta som bonus. Nåväl.

Jag gillade ju faktiskt Jaleco Arcade 1, som hade en del småintressanta spel. Den här samlingen var relativt tidig i Evercade-utbudet men går fortfarande att få tag på, och täcker en del av deras konsoltitlar.

Astyanax
Urgh … och jag tyckte att arkadversionen var hemsk. Som vanligt på den här tiden var NES-versionen ett annat spel, med lite mer komplext upplägg och lite mer rollspelsinslag. Det är relativt snyggt för eran, men spelkänslan är horribel och att vifta med sitt lilla tillhygge mot fiender som envisas med att åka in i dig för att du är för långsam för att hinna slå bort dem är snabbt frustrerande. 1/5

Bases Loaded
Det finns inte nog med tid i världen för att jag ska engagera mig i amerikansk brännboll. Det här är ett tidigt exempel från 1987, med relativt välanimerade sprites och lite oväntat tal. Kollar jag recensioner så var det relativt medelmåttigt sedan då, så 37 år senare har det föga värde. 1/5

Brawl Brothers
Det här beat’em up:et, vars fullständiga titel är Brawl Brothers: Rival Turf 2, hette i Japan Rushing Beat Ran: Fukusei Toshi. Komplicerat? Mer än själva spelet, som är ett tämligen generiskt exempel på genren. Det har fem spelbara karaktärer, men som ett SNES-original hade jag förväntat mig lite mer konsoltypiska effekter. Istället känns det som en nerskalad arkadversion utan något faktiskt arkadoriginal. När spelet sedan börjar blanda in en labyrintbana (snark) i en kloak (snark) så räcker inte motivationen. Jag gillar att mosa mig igenom arkad-beat’em ups, även de dåliga, men detta saknar personlighet. 1/5

City Connection
Det här är något av en klassiker, och ett till sånt där udda exempel på tidiga spel med en kvinnlig huvudperson. Inte för att det märks, för i City Connection spelar man som Clarice, som kör runt i olika städer, uppenbarligen i jakt på kärleken, till tonerna av en bastardiserad tolkning av Tjajkovskij. Det gäller att inte köra på patrullerande polisbilar (som inte uppskattar att Clarice målar vägen vit där hon kör) eller kringstrykande katter och … det är ungefär hela konceptet. Det påminner kanske lite om Flicky, men att köra runt i en bil med ordentlig svängradie är en märklig idé för ett plattformsspel. Det kanske roligaste med spelet är att man kör en röd Honda City, som sedermera blev en Transformers Masterpiece-figur. Ja, roligare än så blir det inte. 1/5

Earth Defense Force
Trots titeln så är det här egentligen Super Earth Defense Force, men i princip rör det sig om samma spel som originalet som fanns på Jaleco Arcade 1. Det är alltså ett sidscrollande shoot’em up med en energimätare och valbara vapen, här åtta stycken istället för fyra. Inspirationen från det två år äldre U.N. Squadron är uppenbar men knappast smickrande, för här är bosstriderna väldigt gammaldags. Om jag skulle nöta mig igenom något av dem skulle jag nog prioritera arkadversionen. 2/5

Operation Logic Bomb
Det här var samlingens stora överraskning och även räddningen för en hitintills medioker mix. Det extremt generiska namnet döljer ett äventyr som känns som ett retroinspirerat spel från 2013, snarare än ett spel från 1993. Presentationen är oväntad modern, med en handling som till stor del berättas i tillbakablickar, där du ska befria en rymdbas som invaderats av robotmonster. Det är inte enormt snyggt och musiken är delvis rätt gräslig, men spelkänslan är utmärkt och de olika vapnen har inte bara olika användning i strid, de har också lite Metroid-känsla där du behöver använda dem för att komma vidare. 3/5

Rival Turf
Rival Turf, eller Rushing Beat, är alltså föregångaren till Brawl Brothers och därmed ännu mindre intressant. Här finns bara två karaktärer att välja på (som har andra namn i den här versionen) och spelkänslan är ännu mindre varierad. Det ska finnas ett tredje Rushing Beat-spel, men eftersom alla släpptes under 1992 och 1993 så tror jag inte att Jaleco hann lära sig särskilt mycket till det heller. 1/5

Super Goal 2
Jag har svårt för fotbollsspel. De enda jag gillar är egentligen Sensible Soccer, som ses uppifrån, och både SNK:s Super Sidekicks-spel och Taitos Football Champ som är renodlade arkadspel. Det här spelet försökte vara mer komplext vilket bara stökade till det hela, och använder ett inåtscrollande perspektiv som visserligen utnyttjar SNES:en, men som också gör det hela svåröverskådligt. När man sparkar bollen neråt är det svårt att se hur långt den har kommit i djupled eftersom den samtidigt rör sig uppåt (vertikalt sett). Litet plus för att det går att spela som svenska landslaget. Litet minus (eller kanske plus?) för att spelarna har namn som Odins och Loki. 1/5

The Ignition Factor
Det här var en av två brandmansimulatorer som släpptes i ungefär samma veva. Det andra var The Firemen av Human, som för övrigt borde få en Evercade-samling, som var lite mer arkadigt. Det här är mer av ett strategiskt spel, nästan en simulator. Inför varje bana behöver du planera vilken utrustning du ska bära med dig, och det gäller att ha rätt saker för att bekämpa elden i olika situationer. Det får lite pluspoäng för det fortfarande rätt unika upplägget, men det är också lite stökigt. Dock ett spel jag kan tänka mig att några enstaka personer verkligen dyrkar. 2/5

Totally Rad
Ingen gillar clowner. Inte ens clowner gillar clowner. En grupp som dock ogillas ännu mer är stereotypa Keanu Reeves-doftande coola 90-talskids. Så det är svårt att ta ställning i det här plattformsspelet som försöker vara Mega Man, men med usel spelkänsla. Det visar sig att Totally Rad är en amerikansk konvertering av ett likaledes menlöst japanskt spel, Magic John, där vi istället för hemska tonåringar fick generiska animefigurer. 1/5

Nja, alltså, Jaleco Collection 1 är inte något absolut måste. Om du kan hitta det billigt är Operation Logic Bomb väl värt att spela, men det behövs ett par åtminstone spelbara titlar för att de här samlingarna ska kännas värda priset, och här får du knappt det.