Den här samlingen innehåller tolv för mig tämligen okända spel, där jag bara känner till Valis sedan förut och har hört talas om Gaiares. Just därför var det också spännande att testa. Många av spelen är gjorda av Wolf Team. De skulle senare utveckla Tales of Phantasia åt Namco och blev sedermera Tales-teamet, men inte många av de ursprungliga personerna finns kvar. Några av deras efterföljare är Camelot (Golden Sun-serien och en massa Mario-sportspel) och Tri-Ace (Star Ocean). Motoi Sakuraba började sin karriär på Wolf Team, och det lär i alla fall borga för bra musik.

Arcus Odyssey

Ett isometriskt rollspels-hack-and-slash med drag av Gauntlet, men lite mer utforskande. Det går att spela två samtidigt, och de fyra valbara hjältarna är allihop rätt olika. Det påminner lite om Dark Seal-spelen, men är inte alls lika snyggt eftersom det trots allt var ett konsolspel. Dock är artworken i mellansekvenserna utmärkt, och tvåspelarmöjligheten gör det mer intressant än många andra liknande titlar. 2/5

Beast Wrestler

Ugh. Wrestlingspel är nästan kategoriskt usla, och det här är inget undantag. Istället för svettiga muskelknippen slåss man som diverse gigantiska supermonster, men spelkänslan är samma typiskt stela där man stapplar runt i en ring och hamnar i grepp hela tiden. 1/5

Dino Land

Idén med ett mer konsoligt flipperspel är inte dålig, men flipper lever och dör med sin spelkänsla. Och den här är usel. Bollen rör sig överhuvudtaget inte realistiskt, och hela spelet verkar gå i 30 fps vilket är oförlåtligt både för ett 16-bitarsspel och framför allt för flipper. 1/5

El Viento

Jag hade hoppats mer på det här spelet. Det har en rätt ambitiös historia där gangsters och en ond kult konspirerar för att erövra världen på 1920-talet. Det enda som kan stoppa dem är Annet, en ung dam beväpnad med magi och kastvapen. På samma sätt som Arcus Odyssey har det strålande artwork, men spelmässigt är det väldigt sjaskigt. 2/5

Exile

Ännu ett ambitiöst spel med rätt snygg grafik. Exile börjar som ett traditionellt rollspel där man vandrar runt i byn, samlar på sig kompanjoner och köper utrustning. Men ute i fält utspelar sig striderna i traditionella små plattformsbanor, med enkel action i stil med Cadash. Det märks att Exile ursprungligen släpptes till 8-bitarsdatorer i Japan, för det är ganska primitivt och förutom några olika magier där det bara simpelt svärdssvingande som gäller. Spelet är också toksvårt till en början, men på samma sätt som i Rygar går det att levla upp och göra det mer överkomligt. Handlingen kretsar kring hjälten Sadler, en lokal krigare i Mellanöstern, och hans kamp för att försvara sitt hemland. Han är en Hashashin, och tydligen ska den ursprungliga versionen ha haft ganska klara inslag av droger och religion, men konsolversionen censurerades. Jag undrar till exempel varför en klart kristen katedral är full av flygande gröna munkar. Exile är rätt underhållande i sin enkelhet, men banorna bygger till stor del på att vara ohyggligt labyrintiska, och det blir lite störande till slut. 2/5

Final Zone

Jag får känslan av att det här bygger på samma kod som Arcus Odyssey, för det har samma isometriska upplägg där man kan skjuta i åtta riktningar. Men Final Zone utspelar sig i små arenor där man konstant attackeras av fiender i sin Gundam-inspirerade mecha. Det gäller bara att hitta och spöa samtliga större fiender (medan smådrönare hela tiden stör), och sedan ta sig an en boss innan nästa bana. Jag gillar att man kan hålla in skjutknappen för att låsa siktet, och att det går att dasha runt. Men det är lite för segt i vändningarna och när spelet höjer svårighetsgraden orkar inte riktigt spelkontrollen med. Samma sak gäller bilduppdateringen, som tappar fart ordentligt om det är många fiender på skärmen samtidigt. Dock är detta klart underhållande. 2/5

Gaiares

Äntligen en höjdare! Gaiares utvecklades av Renovations interna team, i praktiken fyra personer. Det är på många sätt en ripoff av Gradius. De olika vapnen känns igen, med vanliga ärtbössor, lasrar i olika storlekar, målsökande vapen och en konstant bomb som åker snett nedåt. Men istället för att bygga upp vapen enligt en mätare som i Gradius, så skickar man ut sin sond för att plocka vapnen från olika fiender. Det fungerar också som ett sätt att skicka iväg den skyddande sonden, vilket skapar lite känsla av R-Type. Men trots den tydliga inspirationen har Gaiares massor av egna idéer och banorna bjuder på både mellanbossar och rejäla slutbossar, med omväxlande scenarion. En höjdare är när man stannar upp i en sluss, hela banan fylls med vatten och man sedan får slåss mot en robotsjöjungfru! Och jag tror att banan där man åker mellan (och dras mot) en serie svarta hål är rätt unik i sammanhanget. Gaiares är förstås toksvårt och kräver mycket trial and error, och jag tror att det hade varit oerhört frusterande i originalversion. Men beväpnad med Evercadens sparsystem är det mer uthärdligt, och ett spel väl värt att utforska. 3/5

Granada

Det här släpptes samma år som Final Zone och har många likheter. På samma sätt utspelar det sig på banor där man kan åka runt fritt och följa en radar för att hitta fiender. Men här är perspektivet rakt uppifrån, och man styr en tank istället för en mecha. Även här går det att låsa siktet, och det är lite segt att vända sig om så det gäller att vara lite taktisk. Även om det är grafiskt enklare än Final Zone gillar jag spelkänslan, och det har utmärkt musik. Med bara tre continues lär det ta ett tag att utforska spelets nio banor och rädda världen i den avlägsna framtiden … eh, 2016. 2/5

Sol-Deace

Det börjar upprepa sig lite. Sol-Deace (Sol-Feace i vissa versioner) är ett horisontellt shoot’em up likt Gaiares, och som ett Wolfteam-spel har det strålande musik. Det är ett mekaniskt enklare spel men har ändå en del finess, där man uppgraderar sina vapen kontinuerligt. Extrakanonerna går att låsa i olika riktningar beroende på hur du rör dig innan du håller ner skjutknappen. Det hela är underhållande men som så många liknande spel är det nästan orimligt svårt. Skeppet känns lite för stort på skärmen, och fienderna är oförutsägbara och vänder gärna om för att följa efter dig. Tanken är förstås att man ska utnyttja möjligheten att skjuta bakåt, men jag hade nog gärna haft något mer rättframt. När det här släpptes var vi också bara ett år från Batsugun, och ur det perspektivet känns det väldigt gammaldags. Värt att testa för musiken om inte annat. 2/5

Thaysia

I teorin är det här ett ganska ordinärt rollspel. Det lider dock redan från första början av extremt kryptiska menyer. Att behöva använda manualen för att dechiffrera vilken ikon som gör vad är kanske retro, men knappast kul. Av någon anledning är Thaysia knappt spelbart, då det hackar något ohyggligt på mitt exemplar och verkar tappa inputs så att huvudpersonen Roy stannar gång på gång. Kanske går det att fixa, men en snabb koll på samtida recensioner säger att jag knappast missar något. 1/5

Valis

Den här serien började redan på japanska 8-bitarsdatorer som PC-88, och fick sedermera remakes på 16-bitarstiden. Men det här första spelet är ett väldigt primitivt sådant, med väldigt stel kontroll och obefintlig spelkänsla. Det hela kretsar kring skolflickan Yuko, som visar sig vara utvald till ”Valis-krigaren” med ett magiskt svärd, och förvandlas till en bikinikrigare. Det hela blir en sämre variant av Athena, som inte är värd att lägga någon tid på idag. 1/5

Valis III

Av någon anledning hoppade man över både Valis II och Valis IV i den här samlingen. Vill du spela de spelen så finns diverse samlingar på Switch, men att döma av det här lär vi inte sakna så mycket. I del tre får Yuko träffa två nya karaktärer: Cham och Valna (som tydligen är Yukos syster). De båda har helt egna rörelsemönster. Där Yuko bara viftar med sitt svärd så har Cham en piskliknande grej som får henne att kännas mycket mer som en Belmont, och Valna har magiska attacker. Med Cham är spelkänslan faktiskt helt okej, och Valis III har coola karaktärsdesigner och kul mellansekvenser. Men på det stora hela är det fortfarande ett extremt medelmåttigt spel. Jag kan förstå att det var lite av en klassiker för trettiofem år sedan när animedesigner fortfarande var nytt och spännande, men idag är det inte mycket att hurra för. Serien föll i glömska – tills en annan utgivare köpte licensen och släppte Valis X … men det är ett spel som vi knappast lär få se på någon samling. 2/5

Den här samlingen har ett historiskt värde mer än ett spelmässigt. Spelen i samlingen är i många fall extremt dyra och svåra att få tag på, men samtidigt har få av dem åldrats med värdighet. Flera av dem är hyfsat underhållande i sin enkelhet, och både Wolf Teams spel och Renovations interna har oftast bra artwork, men det är egentligen bara Gaiares som känns som något utöver det vanliga. Det finns numera att hitta i Telenet Shooting Collection till Switch, liksom Valis-spelen om du absolut vill testa dem. Vill du grotta ner dig i Motoi Sakurabas tidiga verk är det också en bra start: Granada, Final Zone, Sol-Deace, El Viento och Arcus Odyssey har allihop musik av honom.