Jag har lyckats ignorera de första två Toaplan-samlingarna. Min erfarenhet säger mig att de äldre spelen inte passar mig – de är sådär gammaldags omöjliga och inte ens genom att stoppa in ett oändligt antal virtuella femkronor kommer jag vidare. I den här samlingen finns dock flera av Toaplans senare spel, strax innan de splittrades till ett flertal klassiska utvecklare som Cave, så det borde vara spel som jag har lättare att uppskatta.

Batsugun och Batsugun: Special Version
Vi börjar starkt med de här två titlarna, som i princip är samma spel i grunden. Special Version är aningen mer förlåtande men går också att spela igenom flera gånger på raken med nya varianter, vilket gör det till den egentliga enda versionen man behöver. Det här var det första bullet hell-shoot’em up:et, och mycket av det som senare skulle prägla Caves fantastiska shmups fanns redan här. Jag testade nyligen konverteringen av Saturn-spelet, som i sin tur samlade båda de här varianterna. Saturn-versionen var egentligen snäppet bättre, och rensade bort en del slowdown. Eftersom det här är arkadutgåvorna så är det bitvis småhackigt vilket är lite störande, som om spelet går i 59 fps. Men det är fortfarande ett riktigt bra spel, och det har i princip inte åldrats på 30 år. Även om jag föredrar en del av Caves titlar så är detta en sann fröjd. Och även om du kan nöta dig igenom spelet genom att bara stoppa in nya låtsaspengar, så är det en gigantisk utmaning att lära sig att klara det på en enda femkrona. Det fungerar också tekniskt sett lika bra till Super Pocket, men där blir den pyttelilla skärmen en begränsning, det är helt enkelt svårt att se alla skott i tid. Där tror jag dock att Evercade EXP har en stor fördel eftersom man kan spela spelen i vertikalt läge. Det skulle jag också rekommendera till detta spel. 4/5

FixEight
Det här är ett mer ovanligt spel för att komma från Toaplan, som jag annars har förknippat med rymdskepp och helikoptrar. FixEight är istället mer likt Commando, Mercs eller Shock Troopers, där man springer runt med en av åtta hjältar och pangar vilt. Spelkänslan känns dock igen från Toaplans mer traditionellt shoot’em ups. Förutom att karaktärerna har olika vapen har de också två olika lägen, antingen att man springer och skjuter åt vilket håll man vill, eller att man enbart siktar uppåt på skärmen. Man byter läge genom att gå på en specifik ikon som dyker upp här och där, vilket i teorin ger lite taktiska drag, för ibland är det bättre med det ena eller andra. Men jag hade föredragit om man kunde byta när som helst med en knapp. Det här är dock fullt njutbart, om än inte särskilt spektakulärt. 2/5

Ghox
Arkanoid är genialiskt i sin enkelhet. Det här spelet försöker göra något betydligt mer komplicerat av konceptet, men stökar mest bara till det. Man ska på samma sätt krossa block genom att studsa en boll med en paddel, men här går paddeln att styra en del i vertikalt led också, och man börjar med två bollar. Men väldigt ofta studsar båda bollarna åt varsitt håll vilket gör att man lik förbaskat snart bara har en (i bästa fall), och det finns väldigt många hinder och vandrande fiender som kommer i vägen och gör spelet mer oförutsägbart. Jag märkte också att bollen ofta börjar studsa väldigt snett, och det känns inte som att det går att styra upp med en välriktad träff, så bollen ägnar mer och mer tid åt att studsa kors och tvärs över arenan. Det här är lite kul en kort stund, men inte mer. 1/5

Out Zone
Det här är föregångaren till FixEight, men det känns egentligen som ett mer polerat spel. Grafiken är bättre, trots mindre sprites så är det mer detaljerat och snyggare pixlat. Det har dock några egenheter som gör det riktigt knivigt. När man dör får man börja om vid en checkpoint, och Out Zone har också en energimätare som ständigt tickar neråt. Så även om du promenerar manuellt så måste du i princip hela tiden skynda dig uppåt i bild. Istället för FixEights ikoner för att skifta fram och tillbaka mellan fritt sikte och låst så plockar du här upp powerups. Båda spelen är i slutändan ungefär likvärdiga och fullt spelbara. 2/5

Truxton II
Ack. Det här är ett spel jag vill gilla. Det har sjysst grafik och utmärkt musik, och fienderna är varierade och intensiva. Men det är också ett av de sista spelen av den gamla shoot’em up-skolan, som förväntade sig spelare som vuxit upp med Tiger-Heli och det första Truxton, och som ville ha något ännu svårare. Truxton II är löjligt svårt. Det är inget bullet hell – det släpptes året innan Batsugun. Men det är värre. Redan den första bossen skjuter fyra olika uppsättningar skott, varav tre är snabba och relativt målsökande, i olika färger, och hela ditt skepp är en träffyta. Det blir det värsta av två världar. Inte ens genom att spara regelbundet kommer jag igenom andra banan. 2/5

Vimana
Det här är på något sätt spelet som säger allt om Toaplan. Det var ett medvetet försök att göra ett spel för nybörjare, för att locka in dem i shoot’em up-världen, till skillnad från exempelvis Truxton. Det vill säga ett bebisspel för bebisar. I Toaplans värld innebär det att spelet är precis lika vansinnigt megasvårt, men istället för att du får börja om i början av banan utan vapen när du dör så får du börja om på samma ställe. Tack, det hjälper jättemycket när spelet är så mördarsvårt att Super Meat Boy framstår som Kirby’s Epic Yarn i jämförelse. Fiender svärmar in och skjuter en hoper skott som allihop är målsökande, och dina futtiga kanoner är inte ens tillräckliga för att sänka dem i tid, så istället behöver du använda dina begränsade bomber (som du i och för sig får tillbaka när du dör, det vill säga var femte sekund). Hade det varit lika polerat som Truxton II hade jag kanske uthärdat eftersom det åtminstone i teorin går att se slutet, men det är också väldigt generiskt i sin utformning. Ack. 2/5

Ja, jag vet inte vad jag hade väntat mig. Toaplan är legendariska för att de gjorde legendariskt svåra spel, och även om flera av de här titlarna är välgjorda och vore roliga att spela igenom så är de så frustrerande att min Evercade riskerar att åka i väggen när som helst. Samtliga är också vertikala, så om du har en skärmuppsättning som passar för det så kan du faktiskt spela spelen i tate-läge även på en Evercade VS. Men det är definitivt en samling för entusiaster. Alla kan uppskatta Batsugun, men resten av spelen är nästan ogenomträngliga.