Även om det redan finns tre Toaplan-samlingar, så var det minst sagt oväntat att del 3 och 4 skulle släppas inom bara några veckor från varandra. Den här fjärde utgåvan innehåller ännu fler mer blandade spel, men också några till av Toaplans klassiska shoot’em ups.
Dogyuun
Dogyuun är ett typiskt sådant. Det släpptes parallellt med Truxton II, och det har samma sorts detaljerade grafik och kreativa bossar. Faktum är att det känns ännu lite coolare, och faktiskt lite mer lättillgängligt än till och med Vimana som var tänkt att vara lite enklare. Det har visserligen också checkpoints, men fiendernas rörelsemönster och skott känns lite mer överkomliga i det här spelet. Annars är det tämligen rättframt: skifta mellan fyra olika vapen genom att plocka upp uppgraderingar i rätt färg, och samla på dig tillfälliga smartbombs som gör enormt mycket skada i rätt ögonblick. Det här är inte ett spel jag har hört talas om förut, men det känns som en bortglömd klassiker. 3/5
Grind Stormer
Det här är inte riktigt lika kreativt som Dogyuun, men på samma sätt känns det aningen mer lättillgängligt än många av deras övriga spel. Det har ett lite mer komplext uppgraderingssystem än Dogyuun, även om det bara finns tre huvudsakliga vapen här. Eftersom man har fullt upp med att bara hålla sig vid liv är Search-vapnet användbart eftersom det effektivt söker upp och skjuter ner närmaste fiende. Din fart och styrka går också att uppgradera, vilket gör det ännu mer besvärligt när du dör eftersom du tappar allt. Men spelet bjuder också ofta på tillfällig superkraft som gör det lite lättare att komma ikapp. Båda de här spelen är uppriktigt sagt rätt generiska, men gillar du det ena bör du också gilla det andra. 3/5
Knuckle Bash
Toaplan är alltså inte alls kända för beat’em ups. Det här är troligen deras enda, och ett ganska udda sådant. De flesta banorna består i princip bara av en enda arena, och variationen är stor bland fienderna. Istället för de typiska gängmedlemmarna slåss vi här mot hotellpersonal, wrestlare och fotbollsspelare, och de fem hjältarna (varav två är bossar som följer med efter att ha blivit besegrade) inkluderar Ryu Hayabusa, Johnny Maximum och Elvis. Det känns lite sladdrigt och är rätt kort, men det har tillräckligt med personlighet för att vara minnesvärt. 2/5
Pipi & Bibi’s
Det här var … oväntat. Pipi & Bibi’s är en korsning mellan Elevator Action och Bonanza Bros, med lite … krydda från såna där Qix-kloner med halvnakna flickor mellan banorna. Det hela går ut på att promenera runt med sin märkliga gentlemannatjuv och placera ut bomber, medan rätt korkade fiender försöker komma i vägen för dig. Hissar som hela tiden går upp och ner gör att det verkligen känns stulet från Taitos klassiker. Efter fyra banor får du se en flicka, och sen fortsätter spelet till nästa byggnad. Det här är den mer censurerade versionen, vilket kanske är bäst så. Det hela är rätt segt, och det långsamma vapnet man har till sitt förfogande för att freda sig är inte till mycket hjälp. Inte ens med helnaket hade det funnits mycket motivation att engagera sig i detta. 1/5
Snow Bros 2
Jag har inte mycket till övers för originalet som var en Bubble Bobble-kopia med sladdrig kontroll. Det här är likartat, förutom att det numera finns fyra olika spelbara figurer, och spelet går faktiskt att spela med alla fyra samtidigt. Två saker stör mig. Dels att man måste attackera fienden flera gånger för att fånga dem. Det leder till ett evigt hamrande på attackknappen, och brist på precision. Och dels rör man sig väldigt hackigt när man skickat iväg en fiende och själv fastnat. Det är märkligt att det ska vara så svårt att få till grundläggande spelmekanik. Förutom de vanliga statiska nivåerna har spelet också banor som scrollar i höjdled, där det dock sätts alldeles för höga krav på den dåliga hoppfysiken. Snow Bros 2 har också en väldigt märklig mardrömsliknande design, särskilt i porträtten på valskärmen där de tecknade figurerna representeras av digitaliserade karlar utklädda till bebisar. 1/5
Sky Shark
Det här spelet är lite malplacerat på en arkadsamling, då det är NES-versionen av ett av Toaplans tidigare spel. Men å andra sidan finns det inte så mycket underlag för en konsolsamling från dem. Det här är i alla fall ett tämligen menlöst spel, vars grafik påminner om Ikari Warriors. Det finns inte så mycket mer att säga om det än att legendariska Tim Follin gjorde musiken i den här versionen, men till och med i manualen erkänner han att han inte var nöjd med den. Så, det säger väl en del om detta. 1/5
Den här samlingen är stabil med två bra spel, men inget av dem kommer i närheten av Batsugun, och Arcade 3 har en betydligt bättre andrasortering. Grind Stormer och Dogyuun har tidigare varit väldigt svåra att få tag på, där det förra bara hade en Mega Drive-version. Båda fanns på Astro City Mini V, men den är ju också dyr nu.