Det brukar ta ett tag för mig att se storfilmer, och det tog ganska exakt ett år innan jag fick för mig att köpa bluray-utgåvan och se vad alla pratar om. Och det var minst sagt en speciell film.

Michelle Yeoh har förstås varit med länge, men som asiatisk skådespelerska har hon varit extremt typecastad och även om hon var strålande i Crouching Tiger var det knappast någon extremt komplex karaktär. Och hon brukar oftast bara dyka upp i biroller, som i Memoirs of a Geisha, Sunshine eller Shang-Chi, så det var extremt välkommet att se henne i en så här vansinnigt märklig roll som lyckas med precis allt (överallt samtidigt). Oscar-trofén var välförtjänt.

Det gäller också Ke Huy Quan, som en gång för sisådär trettiofem år sedan gjorde ett så stort intryck på mig som ung nörd som Data i The Goonies att jag ville ha en trenchcoat fylld med teknikprylar, men som sedan fick överge skådespelarkarriären för att asiatiska skådisar har väldigt få möjligheter i Hollywood. Nu gjorde han comeback och visade Hollywood vad det har missat genom sin institutionella rasism, för han var makalös och vann en lika välförtjänt Oscar. I en enda film är han mjäkig men snäll, världsvan och vis, och en superactionhjälte.

Vi fortsätter väl Oscar-kavalkaden med Jamie Lee Curtis, som gjorde minnesvärda prestationer och som alltid är strålande och dessutom är ett stort Street Fighter-fan. Jag tycker dock att Stephanie Hsu borde ha fått den istället. Mycket av hennes roll är medvetet extremt överspelat, men det finns extremt mycket känsla bakom.

Om du lever under en ännu större sten än mig (möjligen en med ögon på) och inte har sett den här filmen än, men gillar surrealistisk humor/action/drama, så tänker jag inte spoliera mer av vad som egentligen händer, korv eller inte. När en sån här film lyckas vinna Oscar-statyetter inklusive tre skådespelare måste det vara något alldeles extra.