Igår tog det officiellt slut. Bizarre Creations stänger ner efter tjugoen år av verksamhet. Man kan tycka att det var orättvist. Ändå klarade sig Bizarre längre än många andra studior i liknande situationer.

Som jag skrev tidigare fick exempelvis Pandemic stänga utan att The Saboteur fått en riktig chans, och Factor 5 packade ihop när Lair blev en flopp. Bizarre har haft otur en längre tid och tyvärr håller det inte i dagens bransch. 2007 började man ana oråd när Microsoft släppte ut Project Gotham Racing 4 nästan osynligt. Då var kontraktet slut och de ville tydligen inte ha med Bizarre att göra längre. Året därpå gjorde Bizarre actionspelet The Club åt Sega, men också där kändes det direkt att spelet var chanslöst. Bizarre köptes upp av Activision och sattes på att göra två titlar: ett actionfyllt bilspel, Blur, och ett tredjepersonsactionspel, James Bond 007: Blood Stone. Man kan tycka att deras expertis var perfekt för spelen, men båda floppade. James Bond för att det var dåligt och Blur för att det släpptes samtidigt som liknande Split/Second och, återigen, för att det fick väldigt lite uppmärksamhet.

Sen var det tack och godnatt. Activision beslutade att ta död på Bizarre Creations om ingen köpare kunde hittas på några månader. Och uppenbarligen ville ingen ge dem en fjärde chans.

För mig personligen är det ingen större förlust eftersom varken Metropolis Street Racer eller Project Gotham var något för mig. Geometry Wars var onekligen kul. Det jag kommer att minnas Bizarre för är deras första spel, från tiden då de hette Raising Hell Software. 1990 släppte Psygnosis deras minst sagt ovanliga actiontitel The Killing Game Show som var unik på många sätt. Till att börja med hade det ett förrenderat intro där den märkliga huvudpersonen, en tvåbent robotvarelse med gigantiska kanoner, introduceras. Otroligt pampigt och tog en smärre evighet att ladda in från diskett. När man dog gick det också att låta spelet snabbspola framåt genom en repris av det du gjort och hoppa in där det passade, för att slippa spela om precis allt. Till Megadrive fick spelet namnet Fatal Rewind för att syfta på just den funktionen.

Spelet sedan är ett plattformsspel där man i rollen som den här roboten ska försöka överleva en rad dödliga banor i ett arrangerat spel, lite som The Club faktiskt. Varje bana utspelas i en gigantisk silo som långsamt fylls med dödlig sörja, som var tjusigt reflekterande. Det gäller att hoppa, skjuta och klättra sig uppåt hela tiden, hitta nya nycklar för att låsa upp hinder och röra sig snabbt nog för att inte fångas av sörjan. Ibland kunde man springa långt ut i kanten av banan för att hämta något, för att sedan i panik inse att sörjan hunnit ifatt och bli isolerad på en plattform, med ofrånkomlig död till följd. Jag klarade aldrig spelet, det var ruggigt svårt. Men den ovanliga designen, introt och så startmusiken (hela finns med i början av Amiga Longplay-filmen nedan) gjorde det till en minnesvärd klassiker.

Tyvärr ligger mitt original i Skelleftehamn så jag kan inte visa det extremt läckra omslaget i sin glansiga prakt, men tänk er detta i pianosvart: