Efter ett uppehåll på två år, först för att jag skulle åka till Japan och sedan för att världen gick under, blev det äntligen Fightinghelg igen. Vi satte oss ner i de gamla fåtöljerna i den nya lägenheten för att testa oss igenom alla nya fightingspel och rota fram diverse obskyrt skräp från förr som vi inte hade upptäckt tidigare. Trots att vi har spelat hundratals fightingspel verkar det fortfarande finnas fler dunderusla spel som med all rätt inte ens borde ha fått existera, från tiden då alla försökte tjuvåka på Street Fighters popularitet. De flesta kommer förstås först i den här listan.

Best of Best (arkad, 1994)
Ett fullständigt uselt fightingspel med hemsk spelkänsla och extremt gräsliga sprites. Det hela ackompanjeras av smått sjuka bakgrunder och, av någon anledning, den gamla sommarplågan Lambada.

Shogun Warriors och Blood Warrior (arkad, 1992 och 1994)
Det här är en hel (om än kort) fightingspelserie som jag hade missat. Shogun Warriors var ett väldigt tidigt försök att kopiera Street Fighter, fast med extremt mycket blod och hemska karaktärer hämtade ur japansk historia. Blood Warrior försökte upprepa konceptet fast med digitaliserade sprites, inspirerade av Mortal Kombat förstås. Det var nog klokt, eftersom Shogun Warriors visade att ingen på företaget visste ett dugg om hur man animerar en karaktär.

• 

• 

Blandia (arkad, 1992)
I en nästan briljant ironi är Blandia mycket riktigt ett extremt generiskt fantasyfightingspel med väldigt fladdrig spelkänsla. En liten innovation är att man kan slå av rustningsdelar från motståndaren, ett år innan Fighter’s History hade samma idé. Artworken är också åtminstone hyfsad till skillnad från ovanstående, men animationen är riktigt dålig.

Martial Champion (arkad, 1993)
Mig veterligen var det här Konamis första Street Fighter-klon, strax innan Teenage Mutant Ninja Turtles Tournament Fighters. Det är lite komiskt att de ännu en gång var sena på bollen efter att i teorin ha varit väldigt tidiga med Yie-Ar Kung Fu. Martial Champion har enorma sprites och ganska sjysst artwork (någon på Konami gillade verkligen Racheal, som är mer detaljerad än de andra), och även lite roliga idéer som att man kan plocka upp fiendens vapen, men spelkänslan är usel och det är knappast lika imponerande idag som det ens var när jag först testade det i en arkadhall i Japan 2001.

Fight of Gods (PS4, 2020)
Det första moderna spelet på listan men också ett av de sämsta. Det släpptes först på PC och hela konceptet var att olika gudar slåss mot varandra, så Jesus får banka skiten ur Amaterasu, Oden och Zeus (och en del halvgudar som Guan Yu och, eh, jultomten). Fast i den här versionen så är Jesus omdöpt och smått omdesignad, för folk kan ju bli upprörda om man har med RIKTIGA gudar istället för alla de där FEJKADE som andra tror på. Det är förstås extremt dåligt, även om det åtminstone är snäppet snyggare än arkaddravlet hittills.

Mortal Kombat 11 (PS4, 2019)
Ja, jag tycker att det är så uselt. Fight me. Mycket produktionsvärden för att en massa dumt folk gillar extremt övervåld och fortsätter att köpa skiten. Inget annat positivt.

Fantasy Strike (PS4, 2019)
Fantasy Strike är ett fightingspel för folk som hatar fightingspel, och samtidigt ett perfekt motargument när förståsigpåare försöker förklara att fightingspel skulle bli mycket roligare om man bara behövde använda en knapp. Det saknar all nyans och känns klumpigt och styltigt, det går inte att ducka, det finns knappt några riktiga combos och framför allt är det helt befängt att alla attacker gör samma sorts skada i block från energimätaren. Designerna är inte helt usla men väldigt generiska, och på det hela taget är det ett stort slöseri med tid.

Jag gillar det ändå bättre än Mortal Kombat 11.

Avengers in Galactic Storm (arkad, 1996)
Det här namnet hade jag nog hört, men jag trodde nog att det var ännu ett sånt där menlöst plattformsspel från den tiden då Marvel-licensen inte kostade fem öre. Men det är ett 2D-fightingspel från Data East med märkliga renderade sprites, lite som Iron Man X-O Manowar in Heavy Metal som släpptes samma år av Acclaim. Det märkliga är ju att även Capcom hade Marvel-licensen just då och släppte ju just Marvel Superheroes med Captain America. Det här spelet är i alla fall extremt sladdrigt och har ett märkligt karaktärsutbud, där Thor har ersatts av någon 90-talsklon och de flesta andra är udda kosmiska typer. Vissa känner jag numera igen från filmerna, som Black Knight och Ronan, men nog måste urvalet ha varit udda redan då.

Million Arthur: Arcana Blood (PS4, 2018)
Det här testade jag först i Japan och köpte sedan med mig konsolversionen hem, men vid närmare koll är det ingen riktig höjdare. Det är ett tämligen ordinärt animefightingspel av typen ”kalla på medhjälpare för att sätta upp extremt komplicerade combos”, som vi har sett alldeles för många gånger förut, och då spelar jag hellre Arcana Heart eller till och med Aquapazza eller Dengeki Bunko Fighting Climax (kanske inte Nitroplus Blasterz). Att alla de spelbara karaktärerna är tristare än de man kallar in är också typiskt. En rolig detalj är att Riesz från Trials of Mana är gästkaraktär, vilket är logiskt då Square-Enix gav ut det här. Mindre logiskt är att Iori Yagami också är med. Visst, Square-Enix lånade ut Thief Arthur till SNK Heroines, men han passar inte ett dugg här. Att nästan alla karaktärer heter något med Arthur gör inte heller att de blir minnesvärda. Snygga sprites har spelet i alla fall.

Blade Strangers (PS4, 2018)
Det här spelet testade vi faktiskt förra gången, men det har kommit några patchar så vi tänkte ge det en till chans. Faktum är att förutom aningen mer polerad grafik har det även tillkommit tre nya karaktärer, alldeles gratis. Blade Strangers är fortfarande ganska simpelt och det är egentligen bara artworken som är riktigt bra, men att kunna slåss med Shovel Knight, Curly Brace, Isaac och Umihara Kawase är fortfarande rätt kul.

Melty Blood: Type Lumina (PS4, 2021)
Den här anrika serien har jag testat en gång i tiden, men jag föredrog definitivt den andra spelserien från studion, Under Night-spelen. Melty Blood har samma sorts stämning men mer generiska karaktärsdesigner. Det blir inte bättre av att utbudet är väldigt litet, då det här är det första moderna högupplösta Melty Blood och alla förstås är omritade. Det är hysteriskt snyggt och spelkänslan är helt okej men jag fastnar inte riktigt för någon, förutom möjligen lilla kung fu-flickan Miyako.

Hellish Quart (PC, 2021)
Ett väldigt udda fightingspel, om än nätt och jämnt, är Hellish Quart, ett polskt indiespel som är i early access sedan ett tag tillbaka. Konceptet är extremt realistisk medeltida fäktning där varje hugg kan vara ditt sista. Istället för väldefinierade träffboxar bygger spelet på fysik, och det blir visserligen en aning godtyckligt ibland om en attack dödar eller bara rispar motståndaren, men det finns redan en hel del finess och sedan Bushido Blade-serien lades ner har jag velat ha en ny tolkning. Visserligen är karaktärerna rätt generiska och spelet har alldeles för många polska sluskar med kroksabel, men Hellish Quart har potential och ska bli kul att följa framöver.

Granblue Fantasy Versus (PS4, 2020)
Jag blir nästan deprimerad när jag tänker på Granblue Fantasy Versus och hur nära det var att bli ett av mina favoritfightingspel. Designen är klockren, med sanslöst detaljerad cel shading och karaktärer som (förstås) är utformade för att vara så coola som möjligt eftersom Granblue ursprungligen är ett F2P-grejs, vetenskapligt planerat för att ge dig så många oemotståndliga waifus och husbandos som möjligt. Narmaya och Katalina blev ögonblickliga favoriter. Men lite som i Fantasy Strike valde man att göra spelet lite eget, genom att introducera cooldowns på alla specialattacker, vilket i princip saboterar hela spelkänslan. Visst, svaga attacker har minimal cooldown, men resultatet blir att jag aldrig riktigt kan använda de starka. Att behöva hålla koll på en pytteliten ikon med cooldown-snurra gör spelet betydligt mer komplicerat än att, liksom, lära sig en jävla Hadoken-rörelse. Istället gör det att spelet känns oresponsivt när jag försöker göra en attack sju millisekunder innan den är tillgänglig igen. Om de kunde patcha ut det här skulle det omedelbart bli en höjdare, men det lär nog tyvärr aldrig hända.

Guilty Gear Strive (PS4, 2021)
Det här spelet borde jag kanske ha köpt omedelbart, men mycket av mitt intresse i serien bygger på att Baiken är så sanslöst cool, och hon är inte med än. Strive är förstås fenomenalt snyggt och det mesta är som förr, förutom att det verkar ha förenklats en del. Förutom Baiken så finns flera gamla favoriter med, även om Faust har förlorat alla sina roliga grejer och bara är ond och mörk nu. Det är rätt kul att långsamt närma sig med Potemkim och göra mos av motståndaren med tre attacker, och nykomlingen Giovanna är dundercool. Goldlewis är också oväntat kul, men tyvärr var Nagoriyuki fullständigt fel för mig. Jag känner fortfarande inte att jag absolut behöver det än, men en vacker dag så.

Them’s Fightin’ Herds (PC, 2018)
Fightingspelet som började som ett My Little Pony-spel blev till slut komplext, charmigt och rätt kul. Det påminner på många sätt om Skullgirls med extremt animerade karaktärer. Det har också massvis av enspelarlägen som jag inte har rotat i än. Den stora nackdelen är att karaktärsutbudet är väldigt litet, men istället desto mer varierat. Resultatet är att jag gillar det, även om jag gärna skulle vilja ha fler figurer att välja mellan. Den snobbiga hjorten Velvet och den nippriga alpacan Paprika är i alla fall favoriterna hittills.

Samurai Shodown (PS4, 2019)
Det här spelet hade enormt mycket potential och levererade det mesta – utom bra nätkod. Det gjorde att hela fighting-communityt i princip gav upp direkt, vilket förstås fick det att tappa farten. Trots det fick vi en massa DLC vilket fyllde ut den redan storslagna rostern ytterligare. Då hon saknades i Strive var det förstås extra kul att prova Baiken här, och hon passar inte helt oväntat riktigt bra. Samurai Shodown är ett genuint bra fightingspel om man kan spela lokalt, och förutom små grafiska missar (som att det tjusiga sumi-e-filtret helt saknas på artworken efter en match) ser det ut precis som Samurai Shodown ska.

Street Fighter V (PS4, 2016)
I och med Luke (som inte är släppt än) är det här spelet nu komplett och vi får börja vänta på del sex. Och det är verkligen komplett, med en maffig roster och många riktigt roliga karaktärer. Det var kul att få Akira i den senaste säsongen och jag gillade Karin och, lite oväntat, Balrog. Men de klara stjärnskotten var Menat och Rashid, som båda blev omedelbara favoriter och som jag hoppas får dyka upp igen framöver. Det är väl egentligen bara synd att det fortfarande inte lyckas uppnå den perfekta spelkänslan från Third Strike och inte heller dess fenomenala stil, men nära kom det.

Garou: Mark of the Wolves (Neo-Geo, 1999)
Efter att ha spelat en rad besvikelser behövde vi fräscha upp oss med en höjdare, och det finns inte så många större höjdare än Garou. Det här spelet blir närmast bara bättre med åren, med supersnygg pixelgrafik, lysande animation och en perfekt spelkänsla. Jag gillar nästan alla karaktärerna, och varenda match är kul. Om SNK nu skulle ta och låta Samurai Shodown vila ett tag och försöka sig på ett Garou 2…

Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown (PS4, 2021)
Och det här är förstås ett av de bästa fightingspelen någonsin, särskilt nu i den uppdaterade formen. Jag är lite, lite sur på Sega att de är så Sega med att släppa tillägg, eftersom hypen nästan helt har försvunnit efter sommarens bravader. Men spelmässigt finns det inget bättre i 3D-genren och jag väntar fortfarande på att Sega ska få tummen ur och överträffa sig själva eftersom det är uppenbart att ingen annan kan göra det.