Årets stora fightinghelg har ägt rum, och som vanligt blev det fightingspel i dagarna tre. Det är mindre än ett år sedan sist och det fanns få riktiga nyheter, men i gengäld hann vi dyka djupt i retrospel på två format som vi inte utforskat på sistone.
Vid det här laget har vi testat det mesta på SNES, men det fanns fortfarande en del hyperobskyra titlar att testa. Inga gömda skatter, dock, och det är svårt att ens minnas skillnaden. Ett spel baserat på 90-talsanimen Bastard!! gick bort direkt, då det var knappt spelbart. Battle Blaze var ett segt barbarfightingspel, som Golden Axe men utan charm. Battle Master: Kyuukyoku no Senshitachi hade aningen snyggare sprites men trista karaktärer och var tämligen fantasilöst. Battle Tycoon: Flash Hiders finns också på PC Engine och är extremt 90-talsanime men spelmässigt var det också rätt trist. Hana no Keiji: Kumo no Kanata ni har design som påminner om Fist of the North Star men verkar vara baserat på en 1500-talshistoria. Så har vi Natsuki Crisis Battle, baserat på en kampsportsskolanime, även det ganska segt. Och så Power Moves, som har några ohyggligt usla karaktärsdesigner. Vi tvärtestade Shaq Fu som är lika uruselt som sitt rykte. Och slutligen Blizzards fightingspel Justice League Task Force, som var en ganska fantasilös Street Fighter-klon men jo, det är roligare än Injustice åtminstone.
Battle Master 
Battle Tycoon 
Hana no Keiji 
Natsuki Crisis Battle 
Power Moves
Efter det borde vi ha enbart spelat bra fightingspel för att rensa hjärnan, men det blev även några på Amiga 500. Maskinen hade inga riktiga höjdare i genren. Det som är närmast spelbart och rätt charmigt är Shadow Fighter, som har hela 16 karaktärer men stökig kontroll. Fightin’ Spirit släpptes sent och bara på 32-bitars-Amigorna så det är närmare Neo-Geo-stil, men i så fall ett väldigt dåligt Neo-Geo-spel. Dock pluspoäng för att man kan spela som en tiger. Som jämförelse testade vi även Ultimate Body Blows en kort stund och konstaterade att jo, det var brutalt uselt. Jag får fortfarande inte igång Elfmania på min A500 Mini, vilket kanske är en nåd. Och så testade vi urkaratespelet IK+, som fortfarande har en viss charm. Det är dock fascinerande hur spelet bara är tre år äldre än Street Fighter II. Hur som helt var Amigan snabbt avklarad.
Fightin’ Spirit 
Ultimate Body Blows 
IK+ 
Shadow Fighter
Den här gången blev det inget som helst Street Fighter, eftersom vi ville spara oss till Street Fighter VI nästa år. Istället plöjde vi Capcom-samling. Warzard är ett frustrerande spel, för det finns ett embryo till en riktig höjdare om de bara hade gjort fler faktiska kämpar och färre bossmonster, och kanske gjort en uppföljare. Eller ett CPS3-Darkstalkers. Vampire Savior är fantastiskt som alltid och en fröjd att röja runt i en stund. Cyberbots har också en del charm trots att det är rörigt, och det är pinsamt uppenbart hur ett av Capcoms svagare spel ändå springer cirklar kring samtida ovanstående spel från SNES och Amiga från diverse småutvecklare. Vi tog några vändor Pocket Fighter och förstås även lite Super Puzzle Fighter II Turbo. Överhuvudtaget en utmärkt samling detta.
För SNK finns ingen sådan heltäckande samling men vid det här laget finns ju alla klassikerna, och vi passade på att besöka gräddan av deras respektive serier. Garou: Mark of the Wolves är fortfarande helt förbannat fantastiskt, och jag blev väldigt peppad på den kommande uppföljaren när jag återigen njöt av den perfekta spelkänslan. Det är bara sorgligt att SNK fortfarande sliter för att uppnå samma fläckfria animation i 3D som de åstadkom för 23 år sedan i 2D. Vi spelade också Last Blade 2 och Samurai Shodown 2, som båda är fantastiska än idag. Det blev även några matcher av Samurai Shodown 5 Perfect och Samurai Shodown 3, men nej, tvåan är bäst i serien och det inkluderar även den moderna versionen.
Några modernare klassiker förtjänade också lite av vår tid. Virtua Fighter 5: Ultimate Showdown är förstås fortfarande det bästa 3D-fightingspelet och lär så förbli eftersom ingen längre gör 3D-fightingspel. Guilty Gear Strive är också en höjdare och även om jag saknar Fausts gamla stil har May ersatt honom i min samling tillsammans med Baiken och Potemkin. Sen blev det lite Melty Blood. Jag uppskattar att de släpper nya karaktärer gratis, det är vi verkligen inte bortskämda med numera. Men de flesta som har tillkommit är varianter av gamla, och den enda jag fortfarande fastnar för är lilla kung fu-flickan Miyako Arima.
Så var det dags för en del nyheter. Phantom Breaker: Omnia är ännu en i raden av godtyckliga animefighters där pojkar och flickor slåss med mestadels magiska vapen på Japans gator, och det har inget som skiljer det från mängden. Spela Melty Blood, Under Night In-Birth, Arcana Heart, Aquapazza, Chaos Code, eller till och med Nitroplus Blasterz, Million Arthur: Arcana Blood eller Dengeki Bunko Fighting Climax. Typ vad som helst av Examu eller French Bread är många gånger bättre. Som sagt, det finns många spel som detta.
I genren meme-fighters blev det lite Fight of Animals, som är gjort av samma team som Fight of Gods, fast istället för gudomar så är det muskulösa djur som slåss. Fånigt, segt och meningslöst. Vi testade också Dive Kick, som är fightingspel renodlat ner till den allra minsta beståndsdelen. Jag förstår poängen, men det är också extremt begränsat per definition, och även om det är kul att se fightingbranchpersonligheter som S-Kill och Markman i ett fightingspel är det inget för mig.
På sistone har det släppts två Smash Bros-kloner. Nickelodeon All-Star Brawl har väl inte så många särskilt roliga karaktärer, men det är i alla fall ett relativt komplett spel nu när de har fått röster och allt. I jämförelse är Multiversus nästan precis allt jag hatar i spelbranchen. Free to play, förstås, med tonvis av värdelöst grejs att låsa upp och mätare att fylla på för att hålla beroendet uppe varje dag. Och jag gillar egentligen inga karaktärer i det. Sen är det visserligen en beta, men interfacet är hopplöst omständligt. Då föredrog jag att Nickelodeon bokstavligen plagierade hur Smash Bros fungerar, när det ändå fungerar så mycket bättre.
Ett annat fightingspel som har hyllats nyligen är DNF Duel, men hyllningarna kom snabbt av sig när det visade sig att spelet var extremt obalanserat. Och det har flera stora problem. Jag förstår verkligen inte varför man envisas med att bara ha klassnamn på karaktärerna, för de får precis noll personlighet när de inte egentligen är karaktärer utan bara arketyper. Sen har det typiska animefightingspelproblem där en hyfsat van spelare kan jonglera sin motståndare i femton sekunder. Jag förstår inte varför man bygger ett spel för att vara lättillgängligt för att sedan ha saker som gör det extremt frustrerande som nybörjare. Ett klassiskt fightingspel som något av SNK eller Capcom (förutom Marvel-spelen) är mycket mer tillgängligt. Slutligen är de befintliga karaktärerna trista och behövdes verkligen tre likadana karlar med skjutvapen? Jag fastnade visserligen för ”Launcher”, en ovanligt högrest dam med massiva kanoner, men om hennes spel är så trist som DNF Duel så hjälper det inte mycket.
Årets stora nyhet var dock King of Fighters XV, som jag inte har köpt än. Men det är faktiskt utmärkt. Det är förstås ytterligare polerat efter XIV och grafiken har nått en mycket väl godkänd nivå nu. De flesta av karaktärerna ser bättre ut än någonsin och har oftast bra movesets. Jag har många favoriter på plats, även om många kräver extra DLC. Gato från Garou gjorde längtan efter Garou 2 ännu starkare. Ändå väntar jag nog på en stor rea innan jag nappar, för jag gillar fortfarande inte att spela online och Guilty Gear Strive är snäppet vassare för mig.