Jag är egentligen inget stort fan av PVP, i något spel. Dels tenderar jag att spela för många olika spel så jag inte hinner bli tillräckligt bra i ett specifikt, och dels är jag absolut ingen tävlingsmänniska. Därför har mina multiplayer-sessioner i Dark Souls generellt varit samarbete snarare än konflikt. I Dark Souls II hade jag jättekul med min pyromantiker, som var en himla bra hjälp med både massiva eldmagier och lite praktisk helning ibland, med Warmth. Den här magin finns även i Dark Souls III, men med ett förbehåll. Man måste nämligen bli jättepolare med Mound-Makers, och är en covenant som är helt inriktad på PVP.
Så jag har gett mig in i leken och har leken fått tåla. Att komma igång är inte svårt. Man behöver besöka Pit of Hollows innan man spöar bossen i Undead Settlement, vilket man gör på en liten omväg. Sen behöver man hänga med Leonhard ett tag, eller åtminstone ha ihjäl honom så man får en nyckel för att hitta en darkwraith som har en permanent Red Eye Orb, för att kunna invadera fritt. Så!
Själv har jag kommit till Lothric Castle, så det finns ett gäng alternativ för givande invasioner. Jag provade Irithyll Dungeons ett tag och hade rätt kul där, men det är ju ett ganska segt ställe att ta sig igenom och det är svårt att få rättvisa matcher. Så med lite dåligt samvete provade jag istället området efter Pontiff Sulyvahn, som är ett välkänt och väldigt flexibelt PVP-område. Det blev också en del försök runt Dragon Barracks, men generellt fungerade det förra bättre.
Det roliga med att invadera som Mound-Maker är att man aldrig vet hur det kommer att gå. Ibland hamnar jag hos en ensam spelare och då känns det lite taskigt att ge sig på dem – om de inte anfaller först. Då kan jag hellre hänga runt, och kanske vänta på att någon lömsk Aldrich Faithful invaderar. Jag behöver bara spöa någon, det spelar ingen roll vem. Vid ett tillfälle så sprang jag dock på spelaren ensam. Vi avvaktade en aning, sen erbjöd han en muta. Jag plockade upp den och återvände hem. Vid ett annat tillfälle dök jag upp tillsammans med en Aldrich Faithful. Vi följdes sedan åt tillbaka till värden – varpå jag högg ner min kompanjon! Muah!
Ibland springer man på rena gank squads som uppenbart har bättre utrustning och är förberedda på invasioner, och det kan vara lite frustrerande. Men samtidigt så är det ju alltid på värdens villkor. Men det tenderar ibland att bli stora slag mellan fem-sex spelare och då är det himla kul att kunna spela ut båda sidor mot varandra. Som pyromantiker har jag också en del sätt att göra ordentligt mycket skada, men i gengäld är jag rätt bräcklig.
Och sen blir det ibland regelrätta dueller. Om värden väntar vid ingången och platån där så brukar det vara ett tydligt tecken. Då gäller det att följa etiketten och vänta på att antingen värden eller någon annan utmanar. Ofta brukar man tömma sina estusflaskor för en riktigt sjysst duell, men en gång utmanade värden mig själv medan en AF väntade bredvid. Värden började hela sig, och då hoppade AF:en ner och så slogs vi tillsammans. Muah.
Fast nu är nog min korta period som galen fantom över. Jag fick ihop mina Vertebra Shackles, betydligt snabbare än om jag hade farmat dem själv, och fick min Warmth. Nu kommer jag att bli en snäll fantom igen, nu med lite extra varm gosighet. Men man vet aldrig, kanske faller galenskapen på igen …