Den här generationen börjar lida mot sitt slut (efter Dark Souls II och, längre fram, Persona 5 är det inte mycket jag ser fram emot) och det blev ju rätt bra ändå. Även om många serier har lyst med sin frånvaro och många har varit borta länge så har vi fått en hel del riktiga höjdare.
Som vanligt finns också en del spel som får för lite uppmärksamhet. Nu pratar jag inte om spel som Mirror’s Edge, Valkyria Chronicles eller Nier, som visserligen fått för lite försäljning men i gengäld är älskade av en liten inbiten skara. Nej, jag pratar om spel som har avfärdats alldeles för lätt, och som nu går att få tag på för en spottstyver.
Ghostbusters
Nu så här efter att Harold Ramis bortgång kan vi konstatera att vi i alla fall fick tre sköna äventyr med spökjägarna. För spelet var faktiskt på nästan alla sätt och vis lika gott som en uppföljare till filmerna. Alla fyra bustrar var i högform och tack vare Ramis och Aykroyds medverkan var dialogen strålande. I praktiken var det väl en ganska ordinär tredjepersonsskjutare men den extremt trogna berättelsen, massvis av fan service och en i högsta grad solid spelbarhet gjorde det till ett spel som Ghostbusters-fans absolut inte får missa. Och sen är det väl också lämpligt att påminna om att även Terminal Reality som utvecklare gått bort nyligen, även om deras bidrag till mänskligheten inte var riktigt lika stort.
Afrika/Hakuna Matata
Ett av de första spelen som visades upp till Playstation 3 var Afrika, ett renodlat safarispel som gick ut helt och hållet på att utforska den afrikanska savannen och fotografera djurlivet, för att kunna utveckla och utvidga sin expedition tillsammans med National Geographic. Det är och var en supersmal genre och Afrika släpptes inte ens i Europa, men det var mitt första importspel till formatet. Det var lågmält men ofta stämningsfullt och vackert, och på köpet fick man lära sig del om fotografi. Visserligen var det också rätt primitivt och som en tidig titel saknade det stöd för troféer, något som annars hade varit perfekt för den här typen av spel. Men jag tillbringade många timmar på den där savannen eller vadande i sankmarker för att fånga en flamingo i flykten. Tänk dig ett sånt här spel i kombination med Oculus Rift! Man kan bara hoppas…
El Shaddai
Ignitions märkliga för-bibliska epos i psykedelisk japansk tolkning var dömt på förhand. Det skulle bokstavligen till ett gudomligt ingripande för att det här skulle bli en succé, och delvis därför var det så charmigt. Striderna var involverande och ofta rätt krävande, men i huvudsak var det här ett spel man spelade för att se vad i hela friden man skulle hitta härnäst. Det var en enda lång LSD-tripp utan biverkningar, som en interaktiv sammetstavla i ultraviolett ljus. Det var också ett av de sista ”A-spelen”, som numera praktiskt taget är utrotade. Nu finns det nästan bara ”AAA-spel” som är innovationsmässigt hopplösa, och indietitlar som har idéer men inte resurser att göra något lite mer exceptionellt av dem.
Bionic Commando
Man kan anklaga Capcom för mycket, men knappast för att sitta och tjuvhålla på gamla IP:n. Ett tag försökte de med modellen att låna ut sina titlar till mindre utvecklare. Svenska Grin tog på sig ansvaret att återuppliva den udda plattformsröjaren Bionic Commando, och gjorde ett mycket bra jobb med det. Jag förstår verkligen inte varför det här spelet är så föraktat. Är det för den korkade vändningen med Nathans arm? Det är inte dummare än nittio procent av allt som försiggår i Metal Gear-spelen, som Bionic Commando i mångt och mycket inspirerades av. Eller missade alla den fantastiska friheten i att kunna svinga sig runt i full karriär genom banorna och attackera från alla håll och kanter? Visst, gnäll på Nathans hemska rastaflätor och den ogenomtänkta dödliga dimman, men ni måste erkänna Bionic Commando bitvis var genialt.
Child of Eden
Så här i efterhand kan Kinect knappast räknas som en god investering. Jag köpte den, mot bättre vetande, nästan enbart för att spela Child of Eden (Dance Central hade säkert varit roligt med ett bättre låtutbud och med ett större vardagsrum). Med bara några timmars total speltid är det väldigt dyra minuter, men också olikt allt annat jag någonsin har spelat. En extremt synestetisk resa genom en Rez-liknande datorvärld där den animerade sångerskan Lumi skymtar överallt blir ännu mer unik tack vare kontrollupplägget där händerna styr hur man skjuter. Att stå i vardagsrummet och veva runt som en överambitiös dirigent visade sig vara en ganska kortvarig trend, men det var också ett fantastiskt häftigt spel.