Dark Souls 3 har trevligt nog ramlat ner i min virtuella brevlåda (tack, Namco!), timmar innan jag ska resa bort (kunde inte hjälpas, antar jag). Men jag har hunnit spela ett bra tag, ungefär lika långt som den begränsade testversionen tidigare, och det finns mycket att gilla.

Jajamen, detta är Dark Souls. Det är fullt med saker som vill dig illa, och bakhållen lurar så pålitligt bakom varje hörn att jag hoppar till av skräck varje gång de INTE inträffar. Långa vindlande passager leder till lömska bossar som tar ihjäl dig på ett ögonkast, vilket gör det lämpligt att först leta rätt på en genväg tillbaka så man slipper femtiotolv fiender på vägen. I de två huvudsakliga områdena hittills är bandesignen utmärkt, med vindlande passager överallt som tenderar att knytas ihop allt eftersom, så att det slutligen finns en lagom smidig väg dit man ska. Det är relativt linjärt, men fullproppat med sidospår att utforska och ett par frivilliga minibossar.

Det som jag möjligen kan anmärka på är att det är lite väl mycket fan service, men lyckligtvis mer av typen ”oj, där är han igen” och mindre ”odöda bröst och trosor”. Som världens enda fan av Dark Souls 2 gillar jag också att det spelet inte har glömts bort. Vi befinner oss i landet Lothric och av allt att döma har tiden gått väldigt länge sedan sist. Otaliga hjältar har kommit och gått och hållit elden vid liv, och nu är det dags att röja upp till slut. En trevlig bieffekt är att man inte längre är odöd utan ”unkindled”, vilket verkar ha bieffekten att man täcks av aska allt eftersom. Men man slipper vara en zombie hälften av tiden. På vägen stöter vi på både folk från Astora och Mirrah, och man kan ju fundera varför ingen i tvåan mindes länderna i ettan om de fortfarande fanns kvar. Oh well. Att det har gått otroligt lång tid märks i alla fall på att Carim nu betraktas som ett ställe för hedersknyfflar.

Än så länge är jag mycket nöjd. Det är fullproppat med vapen att välja på, och även om de inte är lika mångsidiga som i Bloodborne så är skillnaden väldigt stor, särskilt med ”weapon arts” som tillför nya specialattacker. Ganska snabbt hittade jag min trogna claymore (tips: den finns på samma ställe, relativt sett, som i Dark Souls 1) och kunde hacka odöda på ett välbekant sätt. Det påminner i sin spelkänsla mest om Dark Souls, men med de flesta praktiska tilläggen från Dark Souls 2 och Bloodborne. Snabbt klättrande, en hotbar för föremål man använder halvofta men inte vill ha bland helningsgrejerna, möjlighet att sätta lösenord på co-op, möjlighet till röstchat, och ett val att teleportera hem till standardbasen eller den senaste elden när man använder Homeward Bone. Det är himla smidigt alltsammans, utan att dumma ner saker.

Det märks också att spelet är tungt baserat på Bloodborne-motorn. Spelet rullar på i jämna 30 fps men med en del rejäla hack när det händer mycket. I gengäld kan man påpeka att det är extremt detaljerat med sanslös dekor överallt, och generellt ännu tjusigare än det förra spelet rent designmässigt. Åtminstone i den senaste sektionen tenderar det också att kännas väldigt likt Bloodborne, fullproppat med arga bybor med köttknivar och grepar. Det finns till och med en ring för att ge en viss regain-effekt som i det spelet. Som vanligt krävs det lite tillvänjning för att acceptera det hackigare spelet efter att ha spelat Dark Souls 2, men PC-spelare slipper ju det problemet.

Hittills känns Dark Souls 3 som en strålande uppföljare, inte bara till Dark Souls 1 och 2 utan också till Bloodborne och, faktiskt, Demon’s Souls. Det fanns ju alltid en oro att From Software skulle överge sina ideal och börja dumma ner saker, och likaså fanns risken att de skulle gå för mycket åt andra hållet och göra det svårare bara för att blidka de mest extrema fansen. Men om det inte räckte med Dark Souls 2 och Bloodborne så visar det här med all önskvärd tydlighet att de har full koll på det de sysslar med.