Det första intrycket kom innan jag ens hade hämtat ut paketet. Jag kollade på avin, som skulle gälla spelsystemet och tre spel. Nio kilo. Efter en smärre förskräckelse fick jag hur som helst pinna iväg och hämta det hela.

Det är mycket riktigt en stadig pjäs, den där Hyper Neo-Geo 64. Den släpptes i september 1997 i arkadhallarna och hade en 64-bitars processor på hela 100 MHz, vilket var snäppet snabbare än Nintendo 64. Den hade också rejält med minne, men det var uppdelat på 3D-grafik och 2D-grafik på något konstigt vis. Det släpptes däremot bara sju spel till den, vilket inte gjordes bättre av att de tre olika genrerna krävde olika specifika moderkort. Hyper Neo-Geo 64 blev en råflopp och lades ner bara två år senare.

Lite synd kan jag tycka att det var, för med den här prestandan (fyra gånger snabbare processor och mer minne) hade den kunnat springa varv runt Capcoms kraftfulla 2D-monster CPS3. När man ser vilka oerhört snygga 2D-spel som SNK samtidigt presterade på den sju år gamla Neo-Geon känns det som ett ohyggligt slöseri med den här taffliga 3D-grafiken.

Tre spel fick jag alltså med: Buriki-One, Fatal Fury: Wild Ambition och Samurai Shodown 64: Warrior’s Rage. Eftersom det är lite mackligt att byta spel har jag bara testat det sistnämnda hittills. Och jo, det är väl per definition det bästa tredimensionella Samurai Shodown-spelet, men i en konkurrens bestående av den sämre föregångaren samt det genomruttna PSone-spelet Warrior’s Rage 2 och det makalöst usla Samurai Shodown Sen till Xbox 360, så är det väl ingen bedrift. Det är rätt segt i rörelserna och figurerna är enkelt ihoplappade polygoner, men de ser i alla fall ut som de ska och många klassiska attacker fungerar. Spelsystemet känns som Dynasty Warriors 1 eller möjligen Plasma Sword, och det är också någonstans på den tekniska nivån det ligger. Möjligen aningen snyggare än vad PSone hade presterat, men ändå väldigt simpelt.

Fyra nya figurer (jämfört med 2D-spelen) och två bossar bjuder det här spelet på, och jag var förstås sugen på att se dem i action. Shiki och Asra har på senare år gjort inhopp i andra spel men här var de först. Yagyu Hanma är en stor, seg klump med eldmoln och borrattacker, medan Taizan Morozumi är en kalligrafiartist med en jättepensel. Slutligen har vi den smått ostoppbare Gandara som är en mellanboss, och så slutligen Yuga som är en typisk SNK-boss och sjukt, sjukt fuskig.

I praktiken lär jag väl inte spela det här särskilt mycket, men det är kul som kuriosa. Det ska också bli intressant att prova Buriki-One som hade ett väldigt udda knappupplägg. Och överlag är det här spel som vi garanterat aldrig kommer att få se någon ny version av, så det gäller väl att passa på.

Så här gigantisk är själva enheten och dess spel jämfört med ett PS3-fodral.

När man ser tillbaka är det ofattbart hur någon kunde prioritera spel som det här framför fler överljuvliga pixelspel.

Och så en liten jämförelse bara för att betona vilka mastodontkassetter det rör sig om. Fast ”kassetter” är väl att ta i, det är separata kort med dubbla kontaktrader som man klämmer fast utanpå huvudsystemet.