Det tog visserligen åtta år, men jag hade egentligen aldrig trott att vi skulle få se Faith igen. Det ursprungliga spelet var genialt, men själva urtypen för kommersiell flopp. Kvinnlig huvudperson utan uppenbara sexuella attribut, ett ogenerat krävande och unikt spelupplägg, och en kort men innerligt intensiv resa genom berättelsen. Många älskade det, men många fler gav det medelmåttiga omdömen och Mirror’s Edge sjönk som en sten. Jag gillar inte EA rent generellt, men att de gav spelet en andra chans är berömvärt.

Och fascinerande nog är det nästan samma sak den här gången också. Faith är lite mer stiliserad och lite uppkäftigare i allmänhet, men huvudsakligen samma karaktär. Spelkontrollen är också likartad, så långt jag minns originalet i alla fall. Det är i huvudsak frågan om att använda två knappar, ”hoppa” och ”ducka”, men kombinationerna blir ganska komplexa och det finns inget utrymme för misstag. Redan efter någon timme har jag trillat i backen åtskilliga gånger, något som alltid är lika läskigt (en VR-version är inte välkommen, nej).

Det som DICE har förändrat är formatet för berättandet. Det är fortfarande en rad uppdrag som utgör själva historien, men allt är placerat i en ”öppen värld” där man kan välja fritt på en karta om man vill gå vidare eller köra lite lopp eller sidouppdrag. Friheten är dock en illusion (passande nog, för handlingen), för det är ganska små ytor som är tillgängliga, åtminstone från början. Redan efter tre huvuduppdrag och lite utforskande börjar jag känna igen rutterna. Men samtidigt är det alltid kul att utforska om spelkontrollen är tillräckligt unik och om det belönas att experimentera. Så var det i Crackdown, så var det i (det första) Assassin’s Creed och så verkar det även vara här.

En lovande start i alla fall, och skönt att se att kontrollen inte har dummats ner.