Idag anlände min Xbox One! Jag tyckte det var dags nu. Priset har blivit betydligt mer humant sedan Microsoft gav upp dumheterna med Kinect, och nu i sommar släpps det inte särskilt mycket annat. I vanliga fall brukar jag köpa standardkonsoler, men nu råkade det finnas ett trevligt paket med Sunset Overdrive och en skinande vit Xbox för bara någon hundring extra. Eftersom det inte lär bli någon annan vit konsol den här generationen passade jag på.

Installationen var föredömligt smidig. Bara att koppla in alltihop så börjar den uppdatera och ställa in. Förutom en märklig defekt när jag skulle välja födelsedatum och fastnade i tangentbordet (som inte ska behövas där överhuvudtaget) gick det helt utan problem, och efter en stund var jag igång. Till en början är Xbox One-gränssnittet lite rörigt och samtidigt tomt, men så fort jag har varit i lite menyer och förstått hur startskärmen fungerar går det bättre. Jag sprang förstås och köpte Ori and the Blind Forest det absolut första jag gjorde, för att sedan påbörja nerladdningen av Sunset Overdrive (som är halvvägs klar i skrivande stund, flera timmar senare).

Redan för ett år sedan varslade jag om att Ori skulle få mig att köpa en Xbox One, och så blev det, även om det finns lite fler spel på horisonten nu som gör det mer lockande att ha dubbla format. Redan från allra första början känns det helt rätt. I en ohyggligt stämningsfull och vacker introduktion möter vi Ori, en skinande varelse som faller från världsträdet. Medan hon lever ett sorgfritt liv tillsammans med en gladlynt filur börjar världen falla sönder kring dem, och snart tvingas Ori ut på egen hand för att försöka återställa det hela.

Ori är möjligen det vackraste spelet jag någonsin har spelat. Det är sanslöst. Det är mer tillbakahållet än exempelvis Trine, men också mycket mer elegant. Samtidigt påminner det en hel del om Outland, vilket förstås inte alls är en nackdel. Med tanke på den oemotståndliga huvudpersonen är det däremot lite oväntat ett ohyggligt svårt spel. Till en början tyckte jag att det var överflödigt att kunna spara vart som helst (förutsatt att man samlar ihop lite energi), men det behövs väldigt snart. Fienderna är aggressiva och det är fullsmockat med fällor och spikar och skott och grejer.

På vägen lär man sig nya förmågor på klassiskt Metroidvania-manér, vilket förstås gör det mer komplext allt eftersom. Ungefär halvvägs in i spelet (tror jag) är mitt senaste trick att kunna skjuta mig iväg från fiender eller olika projektiler, med resultatet att plattformandet har blivit riktigt knivigt. Men jag gillar det. Förutom en sektion som började bli riktigt irriterande innan jag kom förbi med blotta förskräckelsen är det ganska tydligt vad som ska göras, och tack vare en utmärkt spelkontroll är det oftast inga större problem att genomföra.

Det enda jag saknar just nu är den där oerhört känsloladdade inledningen, som försvunnit lite i allt plattformshoppande och fiendepangande. Men hittills är Ori and the Blind Forest ett av de bästa spel jag har spelat i år, vilket inte alls är illa!