Ack! Trots att den är så minnesvärd så glömde jag helt att publicera den sista delen av fyrtio minnesvärda Amiga 500-spel. Men ingen fara, det är fortfarande jubileum, så ingen skada skedd. Låt oss titta närmare på ytterligare några intressanta spel.

Chuck Rock
Det finns något som kallas ”eurojank” och det kännetecknade en rad plattforms- och skjutaspel som inte var i närheten av lika polerade som sina japanska kamrater. Chuck Rock var ett ganska simpelt spel, men den charmiga inramningen och den enastående (om än enformiga) musiken gjorde det värt att spela ändå.

Street Fighter II
Det klassiska spelet som du minns det – fast med minutlånga laddningstider, trettiotvåfärgers grafik, minimala sprites, burkigt ljud och en spelkontroll med en enda knapp. Jag intalade mig att det minsann var lika bra, men någonstans där började jag inse att Amigan inte kunde mäta sig med allt på de nyare 16-bitarsformaten. Jämfört med en del horribla portningar som Spectrum och C64 var det däremot himmelskt.

Syndicate
Liksom Cannon Fodder ett realtidsstrategispel, men här med starkare rollspelsinslag. Den mörka, tryckta stämningen passade utmärkt som bakgrund till brutala gängkrig med superknarkade dödscyborger.

Hostages
Spelet som hette Rescue: The Embassy Mission på NES följde också med min Amiga, men jag förstod aldrig då hur det skulle spelas. Så jag bara körde inledningen om och om igen, där agenter kryssade mellan spotlights för att infiltrera en ambassad.

Simon the Sorcerer
Vid sidan av Sierras och Lucasarts äventyr fanns det några utmanare och den bästa hette Simon the Sorcerer, som gjorde en ohejdad parodi på både spelgenren och fantasyvärlden. Jag kommer aldrig att glömma den miserabla träskvarelsen och hans usla soppa, eller den första gången Simon stoppade ner en hel stege i sin hatt.

SWIV
Silkworm-spelen hade redan etablerat ett spännande horisontellt shoot’em up-koncept där spelarna fick samsas om en helikopter och en jeep, men SWIV bytte perspektiv till mer typiskt bullet hell-vertikalt upplägg och fyllde spelet med tonvis av coola detaljer.

Lotus Turbo Challenge II
Amigan hade massor av bra bilspel – Jaguar XJ220 var en annan – men Lotus-trilogin var alltid mäktigast, med snygg inramning och grym bilkänsla som utnyttjade Amigans fördelar långt bättre än någon arkadkonvertering kunde åstadkomma.

Rodland
Bubble Bobble i all ära, men Amigan hade också Rodland, där två supergulliga animefigurer (innan jag hade upptäckt det här med anime) dunkade supergulliga fiender i marken på en rad plattformsskärmar, ackompanjerade av supergullig musik och en bonusnivå-fé som väckte helt nya känslor hos en ung Mikael.

Shufflepuck Café
Konceptet med shufflepuck är knappast unikt för spelvärlden, men det här spelet hade en cool, mörk sci-fi-inramning med en Star Wars-doftande cantina fylld med spelsugna varelser av alla de slag.

Stunt Car Racer
Egentligen var det ganska simpelt med en upphöjd bana där man åkte runt, men den enkla polygongrafiken gjorde det rätt slående. Särskilt när man råkade köra av banan och föll i backen för att se sin bil förvandlas till skrot.

Ja, det var fyrtio minnesvärda Amiga-spel men nu när jag rotar i minnesarkivet kommer jag hela tiden på fler. Jag måste sluta någonstans, men vill ändå passa på att nämna spel som Premiere, Bubba n’ Stix, James Pond II: Codename Robocod, Space Crusade, Clown-o-Mania, Bomb Jack, Rainbow Islands, Gods, PP Hammer, The New Zealand Story, Desert Strike, Agony, Bill’s Tomato Game, Super Cars II, Micro Machines och många andra som allihop bidrog till att göra Amiga 500 till en av tidernas bästa spelmaskiner.