Det är sorgligt att se hur Ghostbusters har blivit ett slagträ för diverse hemska individer, som egentligen inte bryr sig om filmen men kategoriskt måste hata den eftersom de hatar allt som trotsar deras världsbild (där kvinnan står i köket, den svarte mannen sliter på fältet och alla från Mellanöstern bär turban, kroksabel och en överdimensionerad tecknad bomb). När den sidan tar ställning fullständigt mot den här filmen var det därför självklart för mig att ta ställning för den. Men det var ingen som helst garanti för att den faktiskt skulle bli bra. För uppriktigt sagt: hur många gånger har en nytolkning lyckats nå upp till originalet?

Och jag kan säga det på en gång: den når inte upp till originalet. Men det säger inte mycket, då Ghostbusters från 1984 var en tidlös film med några av vår tids mest briljanta komiker och en superengagerad trio författare som gjorde sitt livs storverk. Därmed inte alls sagt att nya Ghostbusters är dålig. Det är en annan typ av humor, men fortfarande väldigt bra humor. Originalet hade en extremt torr komik med utstuderade repliker som ingen normal människa skulle ta i sin mun (inte för att Egon Spengler eller Ray Stanz är normala människor), men den här bygger oftare på dialog, på kvicka replikskiften och utbyten som trasslar in sig i varandra. Det är fortfarande väldigt nördigt, men lite mer mänskligt.

Jag är också glad att upptäcka att (den första) trailern nästan bokstavligen valde ut det sämsta ur filmen. Det finns några scener som borde ha strukits, men det mesta fungerar bra i sitt sammanhang. Framför allt Leslie Jones burdusa Patty framstod närmast som en karikatyr, men hon visar sig vara en både komplex och trevlig bekantskap. Visst, liksom Winston är hon en ”vanlig knegare” men där upphör likheterna. Patty hoppar på gänget eftersom hon vantrivs med sitt opersonliga jobb och dessutom är både smart och nyfiken. Av de övriga tre är Erin (Kristin Wiig) och Abby (Melissa McCarthy) de mer återhållsamma, där Erin till en början är skeptisk, men snabbt hänger på Abbys entusiasm, så hon undviker de flesta Venkman-tendenserna. Och Holtzmann (en strålande Kate McKinnon) må ha lånat den tecknade Egons frisyr, men hon är snarare Q korsad med Rambo och bjuder på filmens enskilt coolaste ögonblick.

Tillsammans med en rad bifigurer inklusive Chris Hemsworth som den fullständigt pantade blondinen Kevin och en rad gästspel från det gamla gardet gör det här gänget mycket för att lyfta filmen. Kemin är oemotståndlig, och att de verkar ha så roligt smittar av sig. Vägen mot mysteriets lösning känns inte heller slumpmässig. Det finns likheter med de ursprungliga filmerna (filmens skurk har klara drag av Janosz) och referenserna duggar tätt, men den lyckas ändå stå på egna ben. Ofta ser man en uppenbar hyllning på väg, tänker ”ska de verkligen göra så?”, och så blir det något helt annat.

Jag såg dessutom filmen på Imax och det kan rekommenderas om du har möjlighet. Mycket av filmen är rena dialoger, men när det drar iväg med skrämseleffekter och spökslakt ser det bitvis mycket imponerande ut. Det var också minst sagt tryck i ljudet och många sköna tolkningar av Ray Parker Jr:s originalmotiv, men också ny, fräsch musik. Förutom när spökjakten råkar ta vägen förbi en hårdrockskonsert, men det var kanske medvetet.

Förhoppningsvis får filmen det mottagande den förtjänar, för det är en bra nystart som jag gärna skulle vilja se mer av.