Min relation med Gran Turismo är sporadisk men hjärtlig. Utan egentligen minsta lilla intresse av bilspel köpte jag det första för att det var så oerhört imponerande för sin tid, och fortfarande tillgängligt. Lite senare blev det Gran Turismo 3 av ungefär samma anledning. Jag spelade sen bara då och då, och det blev väldigt lite av Prologue. Jag hade egentligen inget intresse av del sju heller förrän det fick VR-stöd.

Även om jag inte bryr mig om bilar så länge de inte råkar vara Transformers, så är Gran Turismo lite samma sak som en riktigt bra talare. Det blir alltid intressant om någon är extremt kunnig och extremt engagerad, och Kazunori Yamauchi är ungefär så kunnig och engagerad som man kan vara. Det smittar helt enkelt av sig, och efter att ha spelat Gran Turismo 7 är jag också bilfantast, åtminstone för tillfället.

Och VR gör spelet så mycket bättre. Visst, bristerna finns fortfarande där, framför allt att datormotståndarna är fullständigt hjärndöda och gladeligen väjer rakt in i dig om du råkar passera dem på den optimala racinglinjen. Men den grundläggande glädjen i att köpa valfri bil och sen bara åka ut och åka blir tiofalt bättre när man sitter där i förarsätet och ser läderinredningen eller de plastiga attiraljerna och alla självlysande mätare. Helt bortsett från prestanda, för det finns förstås gamla bilar som går ohyggligt snabbt, är det enorm skillnad att sitta i en 70-talsbil där allt är lackat trä och glänsande stål, och att köra en framtidskonceptbil där det inte ens finns en ratt längre.

Jag har arbetat mig fram genom karriären, och har haft fullt upp trots att jag inte har kört en sekund online än. Favoriterna av mer normala bilar har varit Fairlady Z (Z34) ’08 och Corvette ZR1 (C6) ’09, men för att klara de mer extrema loppen började jag nosa på konceptbilarna. Där blev det först en Lamborghini, Lambo V12 VGT, eftersom jag var förtjust i de gamla Countach-modellerna. Den var kul att köra, men prestandan räckte inte till för Gr1-lopp. Så jag sparade ihop till att köpa en Porsche 919, och herregud vad spelet blir annorlunda. Det börjar mer kännas som F-Zero än Gran Turismo, och jag reflekterar över de tidigare spelen som nu har 25 år äldre bilteknik. Till exempel Suzuki Escudo Pikes Peak, som var överlägsen allt annat, känns som en lådbil nu.

Inspirerad av det faktum att den kommer att tillverkas på riktigt, och dessutom numera finns som Lego-set, blev jag dock nyfiken på McLaren VGT, eller Solus som den numera heter i verkligheten. Jag fick kämpa mig igenom några besvärliga race med Porschen för att ha råd, där regnet öste ner och fick körkänslan att kännas som en tvål med jetmotor, men sent på natten vann jag en miljon och kunde kasta dem direkt på konceptbilen (som fortfarande var mycket billigare än Porschen). Här tar realismen semester helt och hållet för rent vansinne. Det kändes läskigt att ratta runt en gammal folkabuss där deformationszonen består av dina knän där du sitter längst fram i en skranglig plåtlåda. Men där får man vara glad om man kommer upp i 70 knyck i nedförsbacke. VGT har 1134 hästkrafter på 900 kilo bil och går utan problem i 350 kilometer i timmen på raksträckorna, och behöver moddas med nya däck och maximal nedkraft för att överhuvudtaget få en styrradie mindre än en Saturn V-raket. Och man ligger framstupa i bilen, så det blir som en blandning mellan Star Wars podracing och skeleton-utförsåkning, där deformationszonen snarare är ditt ansikte. Möjligen berodde det på att jag spelade klockan två på natten, men det gick inte att undvika att skratta hysteriskt när jag blåste runt kurvorna på Nürburgring.

Det är definitivt en stor del av det spektakulära med Gran Turismo, att både gamla skrotbilar och framtidsmonster behandlas med samma respekt och körglädje. Och att nu kunna promenera runt de parkerade bilarna och dregla över varenda millimeterdjup detalj, och se bilarna runt sig när man navigerar genom packet av korkade datormotståndare, gör det ännu mer fantastiskt. Kan det göra mig till en bilnörd så kan det göra det med vem som helst.