Efter tre år på egna håll har Ikimono-gakari äntligen återförenats, och den första skivan, nummer åtta i ordningen, har anlänt. Jag har lyssnat mig fördärvad på de första sju skivorna och de många höjdarna där, och var oerhört sugen på en uppsättning nya klassiker. Det fick jag inte.

Det finns tretton låtar på We Do, men det hade lika gärna kunnat vara en, för de låter nästan likadant allihop. Det är antingen seg ballader med en vägg av tamt stråkkomp, eller så är det fläskiga popkompositioner med en vägg av tamt stråkkomp. Det är nästan så att det stör mig när jag går tillbaka och lyssnar på de gamla favoriterna och hittar en del liknande tendenser där. Det är som svagare låtar som ”Shiroi Diary” eller ”My Stage”, fast hela skivan.

De enda som står ut en aning är ”Identity”, som lämpligt nog har en något egen identitet, åtminstone i verserna, den simpla ”Anata Wa” och den fartiga ”Kimi e no Ai wo Kotoba ni Surunda” som är närmast deras tidigare utbud. Titellåten ”We Do” är lite ösig, men alldeles för enformig för att vara kul i längden.

Förutom tama melodier utan intressanta vändningar saknas också energin från tidigare, och det distinkta gitarrspelet, för att inte tala om de ständigt återkommande munspelen. Kiyoe är förstås inte 24 längre, men något skoningslöst upplyftande som ”Kimagure Romantic” kommer inte på fråga, och inte heller de uppriktiga, finstämda låtarna som ”Aruite Ikou”, ”Sakura” eller ”Yell”.

En rejäl besvikelse alltså, och det blir inte bättre av att även Leo Ieiri har varit lite svag på sistone. Även om jag inte tänker ge upp riktigt än så hoppas jag på en betydlig uppryckning till nästa gång, för båda mina japanska favoriter.