De senaste dagarna har jag ägnat mycket tid åt Axiom Verge, ett fullständigt strålande spel som ger mig något som Nintendo tydligen är fullständigt inkapabla till: ett nytt Metroid. Förutom en egen, kreativ story och en halvmesig huvudperson erbjuder det samma utforskning, action och stämning som de klassiska spelen. Och det kostar under 200 kronor och är utvecklat av en enda person.

Innan dess har jag lagt mycket tid på Terraria, numera mest i coop, där jag och en kompis precis har lyckats besegra Wall of Flesh och starta om spelet i hard mode. Vi har lagt åtskilliga timmar på det och lär lägga fler, nu när världen är full med nya grejer att utforska. Det är ett spel som ursprungligen skapades av fyra grabbar, och det räcker för evigt, har fått tonvis med uppdateringar sedan starten 2011 (alldeles gratis), och det är förbannat kul.

För att inte tala om Rocket League, spelet som har tagit spelvärlden med storm. Tänk dig fotboll, fast med radiostyrda bilar med världens raketmotorer. Det är simpelt men oväntat komplext, och sanslöst underhållande. Faktum är att jag nog skulle klassa det som det roligaste sportspelet sedan Speedball 2. Perfekt kontroll, lagom med kaos, och det går att starta spelet och vara inne i en match på några sekunder. Spelet är utvecklat av det lilla teamet Psyonix och har i skrivande stund laddats ner 5 miljoner gånger.

Ser vi något återkommande tema? Jo, att små utvecklare formligen har dragit ner byxorna på resten av spelvärlden och smiskat dem ordentligt. De bästa, mest kreativa och dessutom billigaste spelen idag är inte utvecklade av gigantoteam utspridda över halva världen. De har ingen budget på femton bappiljoner, de har inga röstskådespelare från Hollywood och de har inga reklamkampanjer i Stockholms tunnelbana. De är bara fenomenalt bra spel.

Och de släpps i drivor, så det är svårt att ens hänga med. Jag är till exempel sugen på This War of Mine och Duck Game. Mestadels undviker jag att köpa spel på Steam och föredrar att vänta på eventuella konsolversioner, men numera utannonseras nästan allt till Playstation 4 ändå. Här är några kommande spel som definitivt är värda att hålla utkik efter:

Megasphere

Salt & Sanctuary

Rain World

Eitr

Och, för att ingen ska tro att indie bara är lågupplöst pixelgrafik:

Ghost of a Tale

Och då ska vi inte ens tala om vågen av nystartade mindre utvecklare som återupplivar sina gamla övergivna spel som Koji Igarashis Bloodstained: Ritual of the Night, eller för den delen trenden med mindre utvecklare som får stöd att göra mer ambitiösa projekt, som Northwoods Unravel, Tequila Works Rime, Moon Studios Ori and the Blind Forest eller Studio MDHRs Cuphead. Visserligen kan man fundera på hur ”indie” de här spelen är, men det är fortfarande frågan om relativt små team som gör nya, fräscha spel.

På ett sätt är det en parallell nystart av hela branschen. De etablerade utgivarna har egentligen bara franchiser och nostalgi som argument längre. Activision tjänar förstås miljarder på varenda Call of Duty och Skylanders (för tillfället) och Capcom kan räkna med miljontals engagerade spelare med Street Fighter V, men vi ser praktiskt taget ingen innovation och liten tillväxt. Under tiden kommer en ny generation, som börjar på samma sätt. Kanske några experimentella titlar, och så en jätteframgång som ger resurser att satsa ordentligt, och sen ett briljant superspel. Och sen? Tja, än så länge håller sig indiemarknaden kreativ. Vi får The Witness istället för Braid 2. Vi får No Man’s Sky istället för ännu fler Joe Danger. Vi får Inside istället för Limbo 2. Sen kommer jag kanske att sitta om tjugo år och klaga på att Blow Games, som tagit över 30% av marknaden, bara släpper samma gamla VR-skjutare om och om igen, men vid det laget så kommer någon fräsch nykomling att dyka upp med något alldeles nytt.