Imorgon släpps Street Fighter V. Det ligger redan och väntar på min hårddisk och behöver bara Capcoms allsmäktiga och godtyckliga godkännande för att jag ska få börja spela. Det här med ägande har aldrig varit mer oklart.

Man kan också fråga sig vad det är som släpps imorgon. Street Fighter V är visserligen komplett på samma sätt som, låt säga, arkadversionen av Street Fighter III: Third Strike. Man kan slåss mot varandra. Man kan slåss online (vilket är fokus för det här spelet eftersom arkadhallar är ett minne blott). Och man kan köra några kortfattade matcher mot datorn och få lite story att kika på. De första recensionerna har varit väldigt kritiska mot den saken, med viss rätt. För även om Street Fighter V i huvudsak är ett flerspelarspel så förväntas det mycket mer numera. Mortal Kombat X är förstås en nära jämförelse, och även om själva spelandet där är gjort av bajs dränkt i blod så har det massvis av innehåll. Och innehåll, utan närmare definition, är tydligen viktigast av allt numera. Mer innehåll kommer till Street Fighter V i form av fler figurer från mars och framåt, samt ett stort påkostat Story Mode i juni.

Jag är kluven. Det är irriterande att spel ofta släpps i någon sorts betastadium numera och sedan fylls på eftersom, förutsatt att publiken finns där. I bästa fall gratis, men ibland via många och dyra tilläggspaket. Ett klart exempel är Evolve, som prisades som nyskapande och sensationellt på E3. Men efter att det släpptes tröttnade de flesta omedelbart på att det bara fanns en handfull monster och banor att upprepa om och om igen, och alla tillägg splittrade bara publiken. Eller så har vi Splatoon, ett briljant spel som var att betrakta som en maxisingel vid releasen, men sedan har fyllts ut med massor av nyheter och blivit en stor succé (med Wii U-mått mätt). Och två av höstens höjdare, Rock Band 4 och Lego Dimensions, har fått mycket kritik för att sakna innehåll från föregångarna. I Rock Bands fall trillar det sakta in allt eftersom (extra sakta i Europa) men åtminstone gratis. För Lego Dimensions har grejen hela tiden varit att köpa mer tillägg á la carte genom att investera i fler figurer, precis som alla andra leksaksspel.

Samtidigt har vi verkligheten: det kostar mer att utveckla spel än för tio-tjugo år sedan men ändå har grundpriset inte gått upp, och antalet spelare har inte ökat i lika stor omfattning. Antingen lägger man pengarna på mer folk så det går snabbare, eller så får det ta lite längre tid. I Street Fighters fall så var det en uppenbar avvägning: släppa spelet i juni när det börjar vara ”komplett”, och missa turneringssäsongen där Capcoms storsatsningar på e-sport ska bära frukt? Eller få ut det viktigaste i februari så folk kan börja träna? Samma sak gäller Rock Band: släppa spelet och börja dra in lite pengar för att bekosta resten, eller vänta och släppa allt och riskera att gå i konkurs på vägen? Oavsett så måste det sedan till en flerårig plan för DLC för att det ska börja löna sig på riktigt. Där är det bara en fråga om hur sjysst man tänker vara. Både Capcom och Harmonix tänker förstås sälja så mycket det bara går, men Capcom låter oss samla ihop poäng till det nödvändigaste och Harmonix bjuder på den gamla musiken man redan äger.

Samtidigt är det här en väldigt riskabel taktik. Många spel säljer överlägset mest alldeles i början. Men med halvdana recensioner och en massa (delvis missriktad) kritik kan försäljningen ta stryk, och då finns det en risk att hela projektet går i sank. Eller så fylls det på allt eftersom och blir slutligen det där fantastiska, fullständiga spelet. Risken finns att det blir ett ännu större lotteri att köpa spel.