Jag har inte köpt det, men jag har hunnit testa Lego Dimensions lite smått. Det här är första gången jag sysslar med toys-to-life-spel … egentligen. För det som spelet får mig att tänka på är det urgamla Eye of Judgment, som släpptes väldigt tidigt till Playstation 3. Det var en himla gimmick – man hade kameran monterad på ett stativ som såg ut över en tygspelplan, där man sedan lade ut kort som lästes med streckkoder. Som ett himla omständligt Triple Triad från Final Fantasy VIII blandat med Magic. Det var oändligt coolt att se olika monster projiceras på korten på skärmen och kunna lyfta runt dem – i cirka tjugo minuter.
Men än så länge är det fortfarande coolt att ha en liten Lego-portal med starka Stargate-vibbar som står och lyser i olika färger. På portalens olika fält ställer man de medföljande figurerna – Batman, Wyldstyle eller Gandalf, och det påverkar vad man kan göra i spelet. Bara genom att ha dem tillgängliga går det att byta figur och använda deras olika förmågor, som i vilket Lego-spel som helst. Men ibland måste man också byta plats, som när den onda häxan från väst i Trollkarlen från Oz förhäxar ett av fälten, eller när Wyldstyle måste samla bitar i alla fälten för att kunna bygga. Det blir en del flyttande och jag undrar om det inte blir ännu mer mackligt när man börjar ha fler figurer med olika förmågor blir det nog rörigt framför tv:n. Redan på första banan påpekas det att man behöver Peter Venkman här för att fånga några spöken eller Superman där för att slå sönder en vägg. Inte för att klara spelet utan för att uppfylla det sedvanliga OCD-kravet att samla ihop precis alla bitar överallt.
Fast det som gör att jag troligen kommer att falla för trycket och köpa Lego Dimensions till slut är det faktum att det är en fantastisk crossover. Batman trillar in mitt i balrogscenen där Gandalf faller från bron, och övergången från filmcitat till Ian McKellens förvånade kommentarer är omärklig. Sen tar de omvägen via Lego-filmens Cloud Cuckoo Land där Batman möter Batman (Unikitty: ”It’s two Batman … Batmen … Batmens?”) för att sedan bege sig till den omsjungna gula tegelvägen i landet Oz. Där Batman förstås fattar misstankar mot fågelskrämman, och sedan får ratta Batmobile genom fält fyllda med knarkblommor. Och då har spelet knappt hunnit börja. Utan att köpa en enda figur till kommer man att få hälsa på i Simpsons, Back to the Future, Ghostbusters, Ninjago, Lord of the Rings och själva Lego-filmen, med mera. Med originalskådisarna mer eller mindre i parodier på sig själva.
Och en trevlig bonus är att man faktiskt bygger med Lego. Det är liksom det som har saknats. Lego Lord of the Rings fick mig sugen på att bygga varenda liten grästuva eller alvisk schäslong jag hade sönder, men det fanns inget att bygga med. Jag fick börja köpa ”vanligt” Lego istället. Men här får man alltså följa instruktioner och bygga små minimodeller och sedan leka runt med dem i spelet. Och en ytterligare fördel mot traditionellt DLC – det går ju att sälja figuren vidare om man vill, när man har tröttnat.
Men det går gärna bli lite billigare. Och gärna släppas officiellt här. Uppenbarligen är den svenska premiären uppskjuten – Lego har verkligen problem att hinna med att tillverka allt de har tagit sig för just nu.
