Jag hade inte spelat Castlevania: Harmony of Despair sedan i somras. Dels för att jag hade spelat igenom allt innehåll i originalet men också för att jag surade lite över det småfula i att sälja stora delar av spelet separat. Jag menar, för att ha allt som finns i spelet i nuläget kostar det trots allt runt 400 kronor. Dessutom var första extrabanan galopperande ointressant eftersom jag alltid hatade pyramidbanorna i Portrait of Ruin.

Men de senaste veckorna har det dykt upp betydligt mer intressant material. 8-bitars-Simon Belmont och hans matchande bana som är en sammansättning av hela Castlevania 1, och så någon superobskyr Konami-hjälte som inte ens jag känner till, även han med en bana. Dessutom har det hunnit dyka upp två nya Symphony of the Night-baserade banor medan jag var borta, plus spelbara Julius, Richter, Maria och Yoko. Jag plockade hem allt utom Yoko (som jag aldrig gillat), Simon och den där obskyra grejen.

Ja, det första intrycket är som förut: detta är, näst efter Capcom Fighting Jam, det lataste spelet i världshistorien. Det är bokstavligen stora sjok av Castlevania och Symphony of the Night som är kopierade rakt av, ruta för ruta, med ungefär samma fiender. Om jag kisar och tittar ordentligt hittar jag möjligen någon ny sprite (jag tror inte att Julius har kunnat hänga och dingla i sin piska förut), men 200.6% av spelet är total copy-pasta.

Sen är det kanske ett resultat av att jag inte har spelat på länge, men det känns rejält obalanserat också. Jag lekte runt med Belmontarna (skandal att de inte var med från början) och med min lilla piska och kastknivar är jag hälften så snabb och en tjugondel så farlig jämfört med en Soma eller Alucard som mer eller mindre kan flyga och är beväpnad med Valmanjay eller Crissaegrim. FRÄÄÄÄÄS låter det så har de röjt ner varenda fiende. Jag undrar också vad syftet är för Julius att kunna svinga sig i Shanoas magnetfästen eftersom han inte kan använda dem för att ta sig uppåt, bara framåt.

Men trots det har jag massvis med kul, och jag ångrar mig inte en sekund. Jag stoppar in de välgjorda remixarna av Pitiful Scion och Castle Dracula på de banorna jag vill nöta vidare på, och får en skön blandning av gammal hardcore-Castlevania och modern quest-Castlevania. Det är onekligen rejält med utmaning och det är alltid lika upplyftande att se Xbox Live-spelare som faktiskt är hjälpsamma – en Alucard sprang tillbaka genom halva banan för att rädda mig från de där hemska pressarna (ursprungligen från bana 2 i Castlevania) medan Soma kutade i förväg och fixade hissen åt mig, så jag inte missade slutbossen.

Eftersom Konami nu börjar plocka i NES-innehåll för att fylla ut spelet finns det uppenbarligen inget som säger att det bara är DS-spelen (och Symphony) som är lovligt byte längre. Därför skulle jag gärna se lite från Super Castlevania IV, men i så fall med en nyritad Simon med den fräschare designen. Och så skulle det onekligen vara coolt, om än osannolikt, med en helt nygjord tvådimensionell Leon Belmont och en lämplig bana. Jag tvivlar däremot på att Gabriel kommer att dyka upp. Jag tror att rivaliteten mellan IGA och hans två utvecklarkillar, och spanska Mercury Steam, är för stor för det…