Om du vill köpa ett spel, The Last of Us till exempel, så behöver du oftast inte göra mer än att be affären om ett exemplar, betala och ta hem det. Det är inga problem, för spelet är tryckt i en fantasiljon exemplar och det är praktiskt taget omöjligt att styra priset när tillgången är så hög. Samma sak med Dagens Nyheter, eller en påse tomater.
Om du däremot vill köpa en Playstation 4 lagom till premiären så är det nog hög tid att du ser till att få ett löfte redan nu (även kallat en förbokning), och då är det inte ens säkert att det hålls. Förbokningar är oftast ett manipulerande sätt att knycka åt sig pengar ett halvår i förväg och sedan sitta på räntan, men det innebär också att man kan slippa en massa potentiell ångest och känna den triumferande glädjen att vara en av de första 500.000 eller så i världen med en ny konsol. Något som dina arbetskamrater ändå kommer att vara måttligt imponerade av dagen efter.
Men vad händer när efterfrågan är hög, tillgången är låg och det inte finns några förhandsbokningar? Då händer scalpers, ett allt mer outhärdligt samhällsproblem som borde bemötas med hårdhandskarna. På ett ickenördplan förekommer det här tydligast med konsertbiljetter. Man behöver knappast kriga med någon för en biljett till Toto eller för den delen Carola, men akta er när storstjärnor som Bruce Springsteen eller Lady Gaga eller Metallica får för sig att besöka Sverige. När det finns ett tusental biljetter till en överkomligt pris så tar de oundvikligen slut på sju minuter (efter att Ticnets servrar har kajkat ihop tre gånger). Sen börjar den desperata budgivningen för alla fans som inte insåg det kloka i att stiga upp klockan 03.01 för att trycka F5 på bokningssidan. Två-, tre-, tiodubbla priser beroende på hur desperata folk är. Och någonstans sitter en sniken jävel som just gjort en stor förtjänst på att du verkligen ville se Springsteen. Springsteen jobbar livet av sig för att du ska ge honom 700 kr i inträde. Den här jäveln har just tjänat 2000 kr på att vara en sniken jävel.
Samma sak drabbar också samlarmarknader, särskilt sådana som är så pass mainstream som Lego och Transformers. Det finns ingen människa i världen som bryr sig om Thundercats (förutom tre killar), så man kommer inte att göra storkovan på att bunkra upp med Lion-O-svärd. Men när Hasbro släpper en exklusiv utgåva av en av de mest populära figurerna, Soundwave, för i sammanhanget futtiga 120 dollar, då är det kört. Figuren fanns i minimal upplaga på San-Diego Comic Con och senare på Toys’r Us. Den släpptes för 12 dagar sedan och är redan nästan omöjlig att få tag på. Om man inte går till Ebay och är beredd att slanta upp över 200 dollar redan nu.
Himla läcker. Men inte så läcker.
Ett liknande fenomen skedde på själva SDCC. Lego delade ut en del gratisfigurer i liten upplaga och sålde några exklusiva set. De här figurerna, som folk alltså får gratis, är extremt värdefulla just på grund av sin ovanlighet. Jag menar, seriöst! Det tragikomiska i sammanhanget är att Azog kommer att släppas i senare set, och där kosta motsvarande kanske trettio kronor. Men är man en samlare så måste man tydligen vara med och slåss om den här, för 1000 dollar bara han. För att han har ju en exklusiv färg.
Det ledde i alla fall till att vuxna människor (mestadels män, skulle jag tro) blev förbannade på Lego när de verkar ha föredragit att ge bort leksakerna till barn. Och nånstans där har vi problemet. Folk med alldeles för mycket pengar jagar upp sig och sin smått autistiska samlarmani så till den milda grad att man nästan slåss om tolv gram ABS-plast. Medan samvetslösa hajar gnuggar händerna av förtjusning och fördubblar utgångspriset på sina Ebay-auktioner. Och vanliga fans som gärna hade köpt de här grejerna till ett rimligt pris får se sig om efter annat att lägga pengarna på.