En av artisterna som samarbetade med Sarah Alainn på en av de senaste skivorna är Ayaka Hirahara. Hon har varit etablerad i Japan sedan 2004, men var ny för mig. Jag hittade några bra låtar på Itunes, men eftersom Ayaka har bytt utgivare verkar inte hennes tidigare skivor finnas lätt tillgängliga online. Och tre av hennes skivor med titlarna My Classics lät väldigt spännande. Ett av hennes bidrag till samlingsskivan var ”Jupiter”, en fräsch tolkning av Gustav Holsts klassiska musik, och jag ville gärna ha mer av den typen. När jag hittade sex av skivorna på Ebay till ett överkomligt pris, inklusive två av My Classics, var det bara att slå till. Detta är vad jag hittade.
Odyssey var Ayakas debutalbum från 2004 och sålde i över 700.000 exemplar. Fast jag är inte särskilt förtjust i den, tyvärr. Förutom ”Jupiter”, som dök upp först här, finns det inte mycket att hämta. ”Jupiter” är dock fenomenal, en poptolkning av den mittersta delen av Gustav Holsts stycke med samma namn. Ayaka får visa prov på ett ganska brett röstspektrum och stycket är väldigt pampigt.
Hennes tredje skiva är From To, som är en samling covers med många bra låtar. ”Kotoba ni Dekinai” fanns också på skivan med Sarah Alainn, men jag gillar den här soloversionen som är väldigt avskalad och soft. ”Inochi no Namae” är en sångversion av ledmotivet från Spirited Away som hon framförde tillsammans med Joe Hisaishi. ”Nagoriyuki” är en klassisk ballad från 1974, som troligen även inspirerade Guilty Gear-karaktären med samma namn. Även ”Tsubasa wo Kudasai” är en japansk klassiker som har tolkats flera gånger, och Ayakas version är livlig och välgjord gitarrpop.
Ayakas fjärde skiva är ”4tsu no L”, som utläses Yottsu no L. De fyra L:en är Live, Life, Luck respektive Love, och representeras av fyra interluder som allihop är riktigt fina stycken i sig. Men Yottsu no L har massor av bra musik, och jag gillar nästan varenda spår. Den inledande ”Chikai” är en typisk melodifestivalballad. ”Circle Game” har en synthslinga som påminner mig om gammal Amiga-musik, och låten är väldigt charmig överlag. ”I will be with you” är en väldigt amerikanskt doftande ballad och hade kunnat vara framförd av Westlife. ”WILL” är en pampig ballad med ambitiöst klassiskt arrangemang och påminner lite om ledmotivet från Mirror’s Edge i stilen. Ännu pampigare är ”Starting Line” som blandar körinslag och mjuka pianon till ett stycke av nästan religiösa proportioner. Och då är vi bara halvvägs på skivan.
”Hajimari no Kaze” är en udda poplåt med drag av traditionell japansk musik, som var ledmotiv till en anime. Sen har vi ”Aries no Hoshi”, en svängig låt med europeiska drag och blåsinstrument. ”Mirai no Bokura ni” är däremot en rätt gammaldags ballad, men fortfarande välgjord. Och ”Music” är en riktig pampig ballad som avslutar skivan tillsammans med en alternativ version av ”Chikai”. Överlag är Yottsu no L en extremt kvalitativ skiva.
Path of Independence är den sjätte skivan och minst lika bra. Titelmelodin är bra, liksom jazziga ”Hoshi Tsumugi no Uta”. ”Kodoku no Mukou” är en utmärkt ballad. ”Sora ni Namida wo Kaeshitara” blandar telefonljud med en glad melodi. Ännu gladare och charmigare är ”Sayonara Watashi no Natsu”. ”Ima.Koko.Watashi” (översatt till ”nu, här, jag”) är en väldigt kul gitarrpopdänga. Skivan avslutas med ”To be free”, en smäktande pianoballad som tillhör hennes bättre.
En massa bra musik redan, och då har jag inte ens kommit till det jag egentligen letade efter. My Classics har alltså ett gäng stycken baserade på klassisk musik. ”Mio Amore” är skivans andra låt och en mäktig ballad som blir ännu mäktigare när den hämtar ledmotivet från ”Nessun Dorma”, ett av Pavarottis paradstycken av Puccini. ”Romeo and Juliet” är hämtat från Prokofievs balett med samma namn, men här i en rocktolkning som är väldigt ovanlig för Ayaka. ”Moldau” är en bluesig ballad baserad på ”Má Vlast” av Smetana som faktiskt tillhör mina klassiska favoriter. ”Ave Maria” är hennes tolkning av det klassiska stycket, ofta framfört av Andrea Bocelli, fast här i en svängigare version på japanska. ”The New World” är en jazzig ballad efter Dvorak, samma stycke som Sarah Alainn tolkade själv som ”Brave New World”, som skiftar stil från jazz till filmmusik och tillbaka. Skivan avslutas med ”Jupiter”, som är lika pampig som vanligt. Jag är mycket nöjd med My Classics, och måste leta reda på del två framöver.
My Classics inleds med ”Watashi to Iu Na no Kodoku”, en tung jazzballad baserad på Elgars musik. Dock inte ”Land of Hope and Glory”, som hon redan hade täckt på My Classics 2, utan ett annat stycke. ”Haru – La Primavera” baseras på Vivaldis ”Våren”, och är en oemotståndligt glad version av en redan fantastisk melodi, och den här skivans höjdpunkt. Annars är det inte lika många höjdare, men en japansk och engelsk version av den traditionella melodin ”Danny Boy” är båda utmärkta. Ayaka gör också en riktigt bra av ”Greensleeves”.
Bland de jag hittade på Itunes från hennes singelsamling finns också en del höjdare, som ”Niji no Yokan” från hennes andra skiva, ”Voyagers” från den femte skivan, ”Ifuu Doudou” från My Classics 2 (ovan nämnda tolkning av Elgar), ”Tsubasa” från hennes elfte och den fristående ”Smile, Smile”.
På det stora hela gillar jag Ayaka Hiraharas musik, som passar in utmärkt tillsammans med Sarah Alainn i genren, en blandning av tolkningar av klassisk- och musikalmusik blandat med andra moderna klassiker och egna verk. Och jag kommer nog att behöva jaga rätt på resten av hennes skivor också.