Amiga 500 är en av mina favoritmaskiner alla kategorier, och därför har jag väntat på den här minikonsolen sedan innan den ens blev utannonserad. Till skillnad från de övriga minikonsolerna har den en hel del inställningar och specialfunktioner, framför allt möjligheten att lägga in separata spel. Men mer om det senare. Nu tänkte jag börja med att gå igenom de 25 spelen som följer med. Amiga 500 har en hel drös med klassiker, bland annat 40 stycken som jag skrivit om tidigare. Men det är alltid svårt att licensiera gamla spel, särskilt när det handlar om utgivare som inte ens existerar längre till skillnad från de japanska konsolerna där de flesta stora fortfarande finns kvar. Så hur har Retro Games lyckats med A500 Mini:s spelutbud?

En viktig faktor innan vi börjar är att Amiga-spelen spelades med tangentbord, joystick, mus eller någon kombination därav. A500 Mini har en klassisk Amiga-mus (aningen nerskalad), men det fanns ingen officiell joystick. Dessutom är tangentbordet icke-funktionellt, vilket är rimligt då det är så litet. Så istället valde Retro Games en mer komplicerad, modernare handkontroll med åtta knappar plus styrkryss. Med den kan man antingen få fram ett tillfälligt virtuellt tangentbord, eller så använder man tangenter som är permanent mappade till en ledig knapp. Därmed slipper man oftast fippla med tangentbordet i de officiella spelen, förutom när man ska skriva in namn eller liknande. Du kan också koppla in ett eget med USB om du vill. Handkontrollen i sin tur är inspirerad av den till CD32, men har en mer kompakt form och framför allt är både knappar och styrkryss ljusår bättre än den rätt usla till Commodores konsol. Eftersom Amiga-spel gör sig bäst på en TV fick jag också återuppliva traditionen att ha en bok i knät där jag har musen medan jag spelar, vilket var en oväntad nostalgikick. Nåväl, över till spelen.

Alien Breed 3D

Vi börjar med ett väldigt sent spel från Team 17, som var en av de sista Amiga-utgivarna att hänga kvar, och som också står för en stor del av A500-utbudet. Det släpptes några enstaka Doom-kloner till Amigan och det här är en av dem. Visst är det imponerande att den gamla tekniken kunde spotta ur sig ett 3D-spel med så pass mycket flyt, men allt körs i ett pyttelitet fönster och det är ohyggligt grynigt. Det är också väldigt basic till upplägget, och känns väldigt fantasilöst. Skjut monster, hitta färgade nycklar till rätt dörr, och nåde dig om du får slut ammunition. Lite fascinerande att få testa, men håller inte länge.

Alien Breed: Special Edition ’92

Det här var den versionen jag spelade när det begav sig, men jag kom aldrig långt. Det var en av Team 17:s första stora framgångar och skapade en serie som ju till och med återupplivades i modern tid. Men det var också ohyggligt svårt, och trots att det är stämningsfullt lär jag inte spela det mycket igen.

Another World

Det här spelet av Eric Chahi och Delphine Software har jag nog påbörjat hundra gånger och hoppat runt med hjälp av lösenord, men aldrig klarat hela vägen igenom. Det är vansinnigt nyskapande och har släppts på precis alla format som existerar vid det här laget, men det är förstås ett viktigt spel att ha i originalformatet, då det var en av Amigans mest banbrytande exklusiviteter och har inspirerat giganter i spelvärlden som Fumito Ueda. Har du inte spelat det är det verkligen dags.

Arcade Pool

Ännu ett Team 17-spel, den här gången ett välgjort men föga upphetsande pool-spel, det vill säga snobbig biljard. Bollfysiken är helt okej för ett tvådimensionellt spel och det har en del smarta moderna inslag som att det visar hur klotet kommer att studsa, men skulle jag mot förmodan vilja spela pool idag skulle jag troligen göra det i VR.

ATR: All Terrain Racing

Och så ett till Team 17-spel, argh. Vi får väl vara glada att vi slapp Body Blows och Superfrog. ATR är ett racingspel sett uppifrån, där man kör små halvfuturistiska bilar runt små banor. Spelkänslan är okej och det är relativt snyggt, men saknar personlighet jämfört med exempelvis Super Cars II som också är med här. Om du gillade det då lär du uppskatta att det finns med.

Battle Chess

Här har vi däremot en klassiker som heter duga. Battle Chess från Interplay är helt enkelt schack fast med animerade pjäser som har ihjäl varandra på kreativa sätt. Eftersom det här är en hårddisk-anpassad version är laddningstiderna lyckligtvis kortare än på originalet, för varje strid ska förstås laddas in separat. Däremot är Amigans sju megahertz snabba hjärna rätt seg på att planera sin strategi, så de väntetiderna återstår. Om du turas om med att spela mot en kompis går det däremot betydligt smidigare. Battle Chess är väl knappast den bästa schacksimulatorn idag, men spelar ändå rätt bra schack och har förstås sin unika charm.

Cadaver

Det här isometriska äventyret från Bitmap Brothers hade jag bara spelat som hastigast förut. Nu när jag testar det igen inser jag snabbt att det är extremt komplicerat, som ett peka-klicka-äventyr med strider i realtid. Om du verkligen vill engagera dig i det har du nog att göra ett tag, men det är lite för omständligt idag.

California Games

Ett av spelen jag fick med min begagnade Amiga var Epyx Winter Games, som erbjöd en himla massa varianter på vintersport som oftast gick ut på att skaka joysticken fram och tillbaka i rent ohyggliga fyspass. California Games kändes blekt i jämförelse. Visserligen var det flådigare, men sporterna var mer av typen minispel med obskyra kontroller. Jag har svårt att hitta något värde alls i det idag.

The Chaos Engine

Bitmap Brothers låg också bakom det här spelet, som också har tenderat att släppas på alla möjliga format sedan dess. Det är inte en lika stor klassiker som Another World, egentligen. Det var extremt polerat och hade imponerande ljud och grafik, men spelbarheten är lite stel och det är nästan orättvist svårt. Men det är definitivt ett spel du behöver testa, och som tvåspelarspel är det fortfarande riktigt kul. Det här är den upphottade AGA-versionen med fler färger.

Dragons Breath

Nja, alltså. Det här är ett superobskyrt strategispel från Palace Software, som hade kunnat vara en nostalgisk klassiker om jag hade hört talas om det när det begav sig. Som ny spelare är det ogenomträngligt med kryptiska menyer.

F-16 Combat Pilot

Vi har också det här spelet, som representerar flygsimulatorgenren. Jag hade nog det här, men minns mer F/A-18 Interceptor. Båda spelen led av att vara extremt komplicerade simulatorer som i princip krävde att du lärde dig själva flygplanet innan du ens kunde lyfta. Här blir det nästan absurt när varenda knapp på handkontrollen används till något, inklusive en alternativ uppsättning du kommer åt genom att hålla in R. Som medskick till en lättsam plug- and play-konsol är det smått vansinnigt. Sedan när man kommer upp i luften är det en extremt digital flygkänsla i extremt hackig bilduppdatering. Nej, testa Microsoft Flight Simulator i VR istället.

Kick Off 2

I en intervju med brittiska Metro avslöjade en av Retro Games höjdare att han tidigare arbetade med Anco som gav ut Dino Dinis fotbollsserie. Därför, och eftersom Sensible Softwares spel är uppbundna i Codemasters som var upptagna med att köpas av EA när licenserna skulle fixas, så får vi det här menlösa spelet istället för Sensible Soccer. Spelkänslan är fladdrig och ljudet är väldigt trist. Jag gillade aldrig Kick Off när det begav sig, och åren har inte varit vänliga mot det.

The Lost Patrol

Jag minns faktiskt att jag testade The Lost Patrol, och begrep ingenting som tioåring. Hela grejen med soldater som kraschat bakom fiendelinjer i Vietnam flög rakt över mitt huvud och det långsamma strategiska upplägget med mestadels stillbilder och enstaka actionsekvenser var inget för mig. Numera känns det snarare mest primitivt, men konceptet är fortfarande rätt unikt och det kan vara värt att kolla närmare på. Jag kan också konstatera att spelet släpptes 24 år efter att det utspelade sig (1966), och att spelet nu är 32 år gammalt. Så kan jag också känna mig extremt gammal.

Paradroid 90

Den här uppdaterade versionen av Andrew Braybrooks klassiker Paradroid var kanske nyskapande när det begav sig, men nu är det extremt kryptiskt. Du styr någon sorts robot som ska utforska ett rymdskepp fyllt av andra robotar, och om du dör får du börja om från början. Ett riktigt elakt spel som är i princip ospelbart svårt idag. Och folk klagar på Dark Souls.

Pinball Dreams

Jag har förstås skrivit en hel del om Digital Illusions och deras flipper, bland annat i en tidig intervju här på bloggen. Pinball Dreams är trettio år gammalt men fortfarande riktigt spelbart. Flipprarna styrs med L och R vilket fungerar minst lika bra som på originalet. De fyra banorna är rätt primitiva och spelet är lite blekt, men det är fortfarande kul och spelkänslan har åldrats väldigt väl. Även om det knappast simulerar riktigt flipper så är det här roligare än alla dem för mig. Steel Wheels och Nightmare går att spela i princip i oändlighet. Jag saknar dock visserligen Pinball Fantasies och Pinball Illusions, men det återkommer vi till.

Project-X: Special Edition ’93

Vi är inte klara med Team 17 än. Det här var deras tolkning av Gradius-konceptet, i en polerad version. Det var väldigt svårt redan då, och med extra lagg på moderna TV och med A500:ans emulering så blir det ännu svårare. Grym musik men inte överdrivet kul, och jag påminns om hur många spel på PC Engine som jag inte kom någonstans i.

Qwak

Team 17-spel nummer 6 är en variant på Bubble Bobble-konceptet med en serie pusselbetonade plattformsrum som kräver både lite planering och en hel del precision. Det var ett aningen föråldrat upplägg redan när det släpptes, men polerat och faktiskt rätt kul än idag. Jag hade förstås hellre sett Bubble Bobble, men det äger jag i en miljon utgåvor. Qwak bara i den här.

The Sentinel

Här är jag lite sorgsen över att jag aldrig testade Geoff Crammonds klassiker förut. För det är i princip ospelbart idag. Konceptet är att du behöver fly från en utomjordisk värld som övervakas av läskiga fiender och måste pussla dig runt i en tredimensionell värld utan att bli upptäckt. Om du inte lärde dig spelet med manualen då är det för sent nu, för det är väldigt svårt att uppfatta vad som ens händer.

Simon the Sorcerer

Det här peka-klicka-äventyret av Adventure Soft var ett av få större spel som inte släpptes av Lucasarts eller Sierra, men därmed är det mer lättillgängligt idag. Det var extremt charmigt och hade fantastisk dialog och mysig grafik. Nu sisådär trettio år senare har jag glömt alla pusslen och funderar på att spela igenom det igen, och det borde fortfarande hålla. När man slipper jonglera nio disketter är det också betydligt smidigare än då. Det här är dessutom AGA-versionen, som har samma tjusiga pixelgrafik som på PC, dock utan tal.

Speedball 2: Brutal Deluxe

Det här är ännu en superklassiker och ett spel som tillsammans med Sensible Soccer brukar kallas Amigans bästa. Bitmap Brothers polerade sin framtidshandboll närmast till perfektion. Så här dryga trettio år senare känns det lite väl sladdrigt, och med bara en knapp är det svårt att få till flyt och styra rätt spelare vid rätt tillfälle. Men för två spelare med samma begränsning är det fortfarande en höjdare.

Stunt Car Racer

Ännu ett spel av Geoff Crammond, som annars ofta gjorde F1-spel. Här kör man en liten buggy på upphöjda spår, där det unika ligger i de stora hoppen och möjligheten att helt sonika trilla av banan. Jag gillade det när det begav sig, men racinggenren är ju obörhörligen bättre ju mer realistisk den blir, och polygoner i taskig bilduppdatering har svårt att hålla i längden. Originalet hade en ganska unik möjlighet att spela multiplayer över seriekabel, vilket även fungerade mot Atari ST-spelare. Jag tror dock knappast den funktionen är emulerad.

Super Cars II

Jag minns det här spelet som supersmidigt och väldigt polerat, men när jag väl spelar det igen så är det lite blandat resultat. Man styr sin racingbil runt kompakta banor och har möjlighet att använda missiler och minor mot sina motspelare. Men styrningen är lite seg och känns analog fast man använder en digital joystick, så det är svårt att få riktig precision. Det har dock väldigt mycket charm och udda mellansekvenser där man måste svara på diverse frågor inklusive ett körkortstest för att få fördelar inför nästa race. Musiken är också grym, som i många av Gremlins spel på den tiden.

Titus the Fox

Ack. Amigan hade drösvis av menlösa plattformare med sladdrig, hemsk kontroll, och det här är var en i mängden. Alla var desperata att göra nästa Mario eller nästa Sonic, och det här blev inte ens nästa Bubsy. Spelkänslan är obefintlig och till och med grundläggande saker som kameran fungerar dåligt vilket gör att man konstant springer in i saker man inte har en sportslig chans att hinna undvika.

Worms: The Director’s Cut

Worms släpptes när jag redan (motvilligt) hade gått över till PC, men började faktiskt som ett Amiga-spel, och blev förstås den absolut största succén för Team 17 som sedan i princip inte gjorde något annat i tjugo år. Jag föredrog alltid stilen i originalet och den här versionen, med små pixelmaskar snarare än tecknade sådana. Redan här fanns alla klassiska vapen och de framslumpade banorna, och jag hittar med stor glädje de ursprungliga versionerna av Street Fighter-attackerna som fanns med från början. Det är lite pilligt att styra med tangentbord (via handkontrollen) och mus om vartannat, men Worms är fortfarande genialt och det här är en ganska unik version numera.

Zool: Ninja from the Nth Dimension

Jonas Mäki hävdar envist att Zool är det bästa Amiga-spelet men det säger mer om honom än om maskinens spelutbud. Zool är nämligen ännu ett i raden av sladdriga, gräsligt designade plattformsspel med hyperaktiv grafik. Det finns lite finesser som att ninjamyran Zool kan klättra på väggar, men spelet är alldeles för snabbt för att vara kontrollerbart, och allt skräp i bakgrunden (särskilt i den här AGA-versionen) gör det omöjligt att urskilja hyfsat viktiga saker som fiender och projektiler. Det är bättre än Titus the Fox åtminstone, men det gör mig också ohyggligt sugen på engelsk konfekt.

Så på det stora hela finns det onekligen en del riktigt bra spel på A500 Mini, men många av klassikerna uteblir helt. Det är uppenbart att Sensible Software, Factor 5 och Psygnosis inte kom på fråga, och då är direkt en stor del av höjdarna borta. Men lyckligtvis går det att åtgärda. Mer om detta snart.