Jag har äntligen fått tid att sätta mig ner med min japanska Mega Drive Mini och plöja mig igenom spelutbudet. Betygen är förstås satta utifrån hur mycket glädje jag har av dem idag, inte hur bra de var när de kom, och om jag sågar din barndomsfavorit så får du väl härja om det på Twitter eller nåt.

Alisia Dragoon
En tidig Game Arts-skjutare med ganska cool grafik och ett ösigt upplägg, men det är ruggigt svårt och om du förlorar så är det bara att börja om från början.

Assault Suit Leynos/Target Earth
Närmast ospelbart svårt mech-actionspel där det regnar fiender och attacker från första sekunden, och din ammunition räcker inte långt. Det har fått en remake och kanske är en klassiker i det dolda, men så mycket tid tänker jag inte ge det.

Beyond Oasis/Story of Thor
Ett sent och tämligen komplext actionrollspel med klara Zelda-vibbar, men ett mer intressant stridssystem. Möjligen är det lite för komplext för sitt eget bästa där varje knapp har minst två-tre funktioner, men det skapar också ett kul djup. Musiken är dock bedrövlig – vad gjorde Yuzo Koshiro egentligen? Med bättre ljud hade jag nog velat spela igenom hela, nu blir jag tyvärr snabbt less.

Castlevania Bloodlines
Ett stabilt sidosteg för serien som erbjöd två spelbara karaktärer och många coola grafiska effekter, och framför allt ett makalöst soundtrack av Michiru Yamane (hennes första i serien). Det kan inte mäta sig med fyran eller Rondo, men det är det inte många spel som kan.

Columns
Segas svar på Tetris innan de snubblade över Puyo Puyo, och … det är ganska segt och trist. Varianten med vertikala block har gjorts betydligt bättre. Den extremt trånga spelplanen gör också spelet väldigt stressigt så fort man kommer någon nivå upp, och man behöver spela helt utifrån hur nästkommande bit ser ut. Inte värt att lägga någon större tid på idag.

Comix Zone
Det var extremt imponerande när det släpptes – för konsolen åtminstone. Att springa runt i serierutor och banka monster var väldigt nyskapande och är väl egentligen fortfarande det, och det har en del charm än idag. Men det är lite för oförlåtande och kan vara frustrerande då energimätaren inte alls räcker långt.

Contra: Hard Corps
Jämfört med Contra III är det här ett spel som går på uppåttjack, och liksom Gunstar Heroes är det sanslöst ösigt. Problemet är att det också är sanslöst svårt, och de futtiga liven räcker inte långt. För två spelare som verkligen vill ha något att bita i är det dock fortfarande en höjdare.

Darius
Det här är faktiskt en nutida konvertering som aldrig släpptes på Mega Drive när det begav sig. Darius är snäppet snällare än de samtida Gradius och R-Type, men fortfarande ett ruggigt utmanande spel. Den här versionen är också välgjord med extremt smidig grafik och bra musik.

Dyna Brothers 2
Okej, det här är en av nackdelarna med att ha den japanska versionen. Det här är någon sorts strategi/basbyggarspel, helt på japanska. Nästa!

Dynamite Headdy
Ett av Treasures tidigare och mindre kända spel är ett intensivt och färgstarkt plattformsspel med en docka i huvudrollen. Med utbytbara huvuden finns det massvis med tillfällen till galna situationer och Treasures typiska bossfajter. Jag tycker inte riktigt att det håller lika bra som Gunstar Heroes, men visst är det fortfarande kul.

Game to Kanzume Otokuyou
En samling med spel som ursprungligen släpptes via Sega Channel, den tidiga modemtjänsten, och som därför är extremt simpla. De flesta är av typen ”mitt första tv-spel” och skulle gå att bygga i Dreams på tio minuter, men Flicky är ett gammalt och ganska kul Sega-spel som håller ett litet, litet tag i alla fall.

Ghouls’n Ghosts
Visst är det märkligt hur nostalgi fungerar. Jag minns hur min kompis körde det här spelet på sin splitternya Mega Drive, och det kändes makalöst snyggt. Så här cirka trettio år senare är det fult som stryk, och har förstås seriens traditionella supersvåra ospelbarhet som grund. Enbart för masochisterna.

Golden Axe
Det här var en superklassiker när det begav sig, och även om det inte har åldrats så jätteväl, så är det fortfarande fullt spelbart och underhållande en stund. Tyris Flare är också sannolikt den näst första kvinnliga spelhjältinnan jag träffade på, efter Samus.

Gunstar Heroes
Okej, nu snackar vi! Det här var Treasures genombrott och fortfarande ett briljant actionspel som går i tusen knyck från första sekunden. Det är också extremt tekniskt polerat, har bra musik och en oavbruten kavalkad av fantasifulla bossar och märkliga spelidéer. Väl värt en genomspelning än idag, särskilt om två spelare har tillfälle att samarbeta. Det är också betydligt mer överkomligt än det fullständigt sadistiska Contra.

Landstalker
Några år innan Story of Thor släpptes det här isometriska actionrollspelet, som visserligen känns ganska simpelt idag men som ändå är tämligen stabilt. Det ger mig bokstavligen idéer till vad som skulle gå att göra i Dreams, för vem som helst skulle kunna slänga ihop något liknande med moderna verktyg, men visst, det är lite charmigt.

Langrisser II
Det är lite komiskt att den engelska översatta menytexten pratar om spännande story, när spelet sedan är helt på japanska. Langrisser II är ett strategispel i stil med Fire Emblem och säkert jättebra, men alltså.

Lord Monarch
Och så gav oss Falcom det komplexa strategispelet Lord Monarch som, åtminstone i ett supertidigt skede, påminner om Civilization. Återigen helt på japanska. Nästa!

Mado Monogatari
Anar jag en viss anhopning av japanska titlar här? Det här är en dungeon crawler typ Eye of the Beholder, med gullig grafik, och helt på japanska.

Mega Man: The Wily Wars
En av konsolens stora överraskningar både då det först släpptes och när det dök upp i den här samlingen. Det var länge en eftersökt raritet och inte så konstigt, då det är en Super Mario Allstars-liknande samling med de tre första Mega Man-spelen i upphottade 16-bitarsversioner. Mekaniken är praktiskt taget orörd, och med små skillnader går det att spela precis som originalspelen. Även om det ursprungliga Mega Man 2 fortfarande är snäppet tajtare är det här fantastiskt kul, som omväxling om inte annat.

Monster World IV
Ett av konsolens senare titlar som dessutom aldrig översattes förrän 2012. Jag kan inte direkt säga att det är lika efterlängtat som Trials of Mana eller Star Fox 2 när det gäller exklusiva 16-bitarstitlar, men väldigt trevligt är det. Det är ett Metroidvania-aktigt spel med intressant mekanik som kretsar kring hjältinnans flygande husdjur, som går att använda för allt möjligt. Det är en tydlig föregångare till lättsammare spel som Shantae, och fortfarande väldigt spelbart. Det ska få en 3D-remake snart som ser horribel ut, men lyckligtvis finns ju originalet kvar.

M.U.S.H.A.
Ett oväntat spelbart vertikalt scrollande shoot’em up, med en rejäl mech som snabbt lastar på sig tunga extravapen. Jag brukar föredra vertikala shooters just eftersom de sällan bryr sig om omgivningar utan bara fokuserar på fiender i massor, och det här är inget undantag. PC Engine-minikonsolen är fullproppad med spel av den här typen men här känns det lite mer som något extra.

Party Quiz Mega Q
Ett frågesportsspel, på japanska. Förutom det automatiskt ospelbara i det, är detta en klassiker som bör få plats på en sån här samlingskonsol? När typ Sonic saknas?

Phantasy Star IV
Det här är en superklassiker som brukar nämnas i samma andetag som Final Fantasy VI, men åtminstone till en början har jag svårt att se det. Även om Alys är en tämligen cool hjältinna och spelet har en del coola nymodigheter som inställningsbara standardattacker och tjusiga bilder i mellansekvenserna, så känns det stelt och gammaldags på många andra sätt. Ljudet är också långt från Nobuo Uematsus eller Yasunori Mitsuda klassiska toner. Så jag fegar nog till med en trea på det här.

Powerball/Wrestleball
Kalla det vad du vill. Jag kallar det en ren och skär ripoff av Speedball, som helt saknar det spelets spelkänsla och grymma design. Och av inga mindre än Namco! Patetiskt!

Puyo Puyo 2
Skillnaden mellan det stela och trista Columns och det här, är att Puyo Puyo 2 är fullproppat med charm och har några små tillägg som gör blockstaplandet betydligt roligare, bland annat en smart mekanik för att stoppa fiendens blockattacker. Det påminner mig om Puzzle Bobble 2, och även om det inte är fullt lika genialt är det ändå riktigt trevligt.

Puzzle & Action: Tant-R
Bakom titeln döljer sig oväntat ett partyspel i stil med Wario Ware eller Bishi Bashi Special, med en rad enkla men rätt roliga minispel. Och det är baserat på Bonanza Bros, en av Segas mer obskyra klassiker. Det här är riktigt trevligt, men som vän av ordning måste jag bara undra: varför fick inte själva Bonanza Bros vara med?

Rent-A-Hero
Rent teoretiskt kan det här nog vara kul, men det är ytterligare en heljapansk titel med en massa rollspelsinslag, så …

Road Rash 2
Det är väldigt märkligt att Sega gjorde sig besväret att licensiera det här spelet av EA när man själva har så många klassiska racingspel. Road Rash 2 är relativt spelbart med tanke på hur urgammalt och primitivt det är, men särskilt kul är det inte i längden. Även om det händer betydligt mer på skärmen är det också bedrövlig framerate.

Shining Force
Ännu ett animeinspirerat rollspel, den här gången med strategistrider. Hade jag spelat det när det begav sig hade jag nog älskat det, även om det är fullproppat med troper. Nu känns det lite för gammalt för att vara värt besväret.

Slap Fight MD
Bakom det märkliga namnet gömmer sig ett stabilt vertikalt shoot’em up som använder samma uppgraderingssystem som i Gradius, där man får välja om man vill ha enklare grejer snabbt eller spara till något bättre. Stabilt men opersonligt.

Snow Bros
Förutom ovanstående som tillhörde deras specialitetgenre gjorde också Toaplan en del annat, som till exempel den här varianten på Bubble Bobbles enskärmsarkadspel. Snow Bros påminner mer om Parasol Stars i känsla, där man behöver kasta en massa snöattacker på fiender för att rulla in dem i snöbollar och sedan rulla dessa över skärmen. Det är fullt funktionsdugligt men opersonligt med ganska gräslig design.

Sonic the Hedgehog 2
Jag har nog insett att jag egentligen inte gillar Sonic. Spelen är alltid roliga i en eller två banor, sen blir hoppfysiken och det extremhöga tempot bara irriterande. Det här spelet är kanske ett av de bästa och är väldigt polerat, men fortfarande inte särskilt kul i längden.

Space Harrier 2
Det är lite snyggare än originalet, men fortfarande begränsat av formatet och tämligen hackigt. Inget jag ids lägga någon tid på numera.

Street Fighter II: Special Champion Edition
Street Fighter II är alltid Street Fighter II, och tack vare sexknapparskontrollen på min japanska konsol är det fullständigt spelbart än idag. Visserligen är det ganska segt och begränsat, men grunderna är fortfarande extremt stabila.

Streets of Rage 2
Ett av de absolut bästa spelen på formatet och ett spel som håller med råge än idag. Trots aningen stel grafik är det fortfarande ett gediget beat’em up med tillräckligt komplex kontroll för att tillåta finess. Det är också varierat och smart designat, och förstås ett fantastiskt tvåspelarspel. Vi råkade ägna en halv kväll på ett hotellrum i Tokyo åt att plöja oss igenom det, och när man väljer Segas sextonbitarsgator framför Uenos riktiga säger det en hel del.

Super Fantasy Zone
Nej, jag har aldrig fallit för den serien och det här spelet gör inget för att förändra det. Meh.

Tetris
Att äntligen efter trettio år få en officiell utgåva av Tetris på Mega Drive var ju någon sorts bedrift. Det fastnade i upphovsturerna kring originalet och dök aldrig upp när det begav sig. Jämfört med Nintendos charmiga Rysslands-tema är den här versionen dock extremt stel och trist, och att inte kunna rotera blocken direkt när de dyker upp gör att det känns som att kontrollen inte fungerar.

The Hybrid Front
Ospelbart strategispel med mechs och grejer på japanska.

The Revenge of Shinobi
Jag kan nog se varför det ansågs vara en höjdare back in the days. Det är atmosfäriskt och har cool design, men det sidscrollande springandet/shurikenkastandet känns väldigt stelt idag. Jag ser ingen anledning att lägga någon större tid på det längre.

Thunder Force III
Här har vi ett sidscrollande shoot’em up med grym grafik och riktigt bra musik. Det är vansinnigt ösigt och bara efter några powerups täcker dina skott hela skärmen. Problemet är att fiendens också gör det. Thunder Force III är coolt men nästan ospelbart svårt.

World of Illusion
Nä. Jag spelade inte Castle of Illusion när det begav sig, men här har vi ett typiskt extremt generiskt plattformsspel med ganska sköna sprites men trista bakgrunder och ett sävligt tempo, blandat med sladdrig spelkontroll och gäspiga bossar. Nu har jag inte spelat det på typ tjugofem år, men jag är ganska säker på att Magical Quest var hundra gånger bättre än det här.

Yu Yu Hakusho: Makyo Toitsusen
Ett lite fladdrigt fightingspel baserat på en visserligen klassisk anime, men också en som jag är totalt ointresserad av. Tämligen menlöst.

Ja, på det stora hela är det inte jättemånga spel som håller med dagens mått mätt. Men det finns ändå en rad riktiga klassiker här, och en del jätterariteter. Monster World IV, Mega Man: The Wily Wars och Castlevania Bloodlines skulle misshandla din plånbok om du lyckas leta rätt på dem, och är riktiga höjdare. Streets of Rage 2 har visserligen konverterats många gånger förut, men är också en genuin höjdare. Gunstar Heroes likaså.

Jag ville passa på att köpa konsolen i Japan dels för att det är kul att passa på, och dels för att jag ville ha sexknapparskontrollerna. Så här i efterhand var det väl egentligen bortkastat, för det är nästan bara Street Fighter som behöver de extra knapparna och det spelet kommer jag aldrig i världen att spela igen på det här formatet. Det innebar också att jag fick ett spelutbud med många ospelbara titlar och flera som känns totalt irrelevanta. Men hade en europeisk konsol varit bättre?

Earthworm Jim, Ecco the Dolphin och Eternal Champions är lite kul allihop, men jag tror inte jag hade gett dem mer än 2-3. Shinobi III istället för Revenge of Shinobi vore troligen ett bättre alternativ. De andra västerländska alternativen som typ Kid Chameleon, Toe Jam & Earl och Vector Man är bättre än ospelbara rollspel i alla fall. Så om du väljer mellan varianterna, så kan du lika gärna välja den.