Visste ni att det släpptes ett nytt Samurai Shodown nyligen? Anledningen till att jag inte skrek mig döv och omedelbart beställde ett exemplar var att det var ett pachislot-spel, det vill säga en japansk enarmad bandit, typ. I dagarna utannonserades också ett nytt Fatal Fury, nämligen Fatal Fury Premium. Även det ett pachislot.

Det har blivit så illa att när japanska spel utannonseras så är det ett stående skämt att det antingen är: a) Free2Play, b) mobilspel eller c) pachislot. Eller en kombination. Nyligen fick vi bekräftat att Soul Calibur: Lost Swords kommer till väst. Det är svårt att vara engagerad över det när det är ett enspelarspel som mest går ut på att köpa slumpmässiga kostymer för riktiga pengar och sedan klä sina (mestadels kvinnliga) karaktärer i så små baddräkter som det bara går. Det är ett tydligt tecken på det största problemet med den japanska spelmarknaden: den krymper. Den krymper så det är rent förskräckligt, och resultatet blir att spelmarknaden siktar in sig på den minsta gemensamma nämnaren: otakus utan liv men med bra lön.

Faktum är att hela F2P-marknaden bygger på dessa, även i stort i väst. Kanske inte renodlade otakus, men man använder samma uttryck som i gamblingvärlden: valar. Folk med för mycket pengar och för lite vett, som man gärna lockar till sig. En försvinnande liten andel står för den överväldigande majoriteten av omsättningen, medan de andra spelar medelmåttiga spel gratis. Det är inte svårt att se att det är en väldigt ohållbar bransch i det långa loppet.

Men åter till Japan. Vad ska man våga hoppas på? När Breath of Fire återvände efter mer än tio år var det som ett mobilspel, och fansen begick självmord i drivor. Tänk om vi verkligen får Shenmue 3 efter alla dessa år, och det är gjort enbart för Ipad och bygger helt och hållet på QTE-svep, typ Fruit Ninja, och att alla gashapon man köper åt Ryo måste betalas med riktiga pengar.

Sen finns det spel som verkligen har kört vilse. Castlevania är förmodligen min enskilda favoritserie genom tiderna och just nu ställer jag mig frågande till om jag verkligen vill se ett nytt spel. Det känns bättre för mitt sinnestillstånd om jag slipper ett nytt Castlevania Judgment, ett nytt Castlevania Arcade (även om musiken i det var sensationell) eller ett nytt Lords of Shadow 2. Jag har tappat förtroendet för att Konami ska kunna ge mig det jag vill ha.

Lite grann samma sak är det med Metroid. Visserligen var det bara ett spel, men Metroid: Other M lyckades så grundligt utplåna all min goodwill samlad över tjugofem år att jag knappt vill se Samus igen. För de här spelen kommer så sällan. Om nästa spel blir ett Other M 2 så kan jag inte ens hoppas på ett riktigt Metroid förrän 2020. Det är väldigt svårt att hålla engagemanget uppe så länge.

Däremot måste jag faktiskt ge Nintendo en eloge, även om de kör alldeles för många varianter på New Super Mario Bros numera. Inget enskilt Mario eller Zelda kommer att sälja en Wii U åt mig. Men när de väl kommer till skott och utannonserar ett nytt Kid Icarus eller ett nytt Metroid eller Star Fox eller (i mina vildaste fantasier) ett nytt Ouendan, då kommer det aldrig någonsin att vara F2P, ett mobilspel eller någon jäkla enarmad bandit. Än så länge finns inte de orden i deras vokabulär, och det är de praktiskt taget ensamma om i Japan idag. Därför kan jag åtminstone lita på att deras spel är i säkert förvar, till den dagen det är dags.

Tyvärr kan man inte säga det om särskilt många andra av mina gamla favoritserier…