För en massa år sedan, när jag var som mest inne i min japanska fas, tog jag reda på hur man skulle skriva mitt namn på japanska. Och då menar jag inte fonetiskt med hjälp av katakana, det är inte så svårt. Nej, jag ville ha ett namn som skrevs med kanji, de kinesiska tecknen. Förutom att de är snyggare att skriva, som en riktigt snygg signatur jämfört med vanliga blockbokstäver, så bär ju också kinesiska tecken med sig en betydelse som kan vara mer eller mindre fyndig.

Så jag började slå i kanjilexikonet (Spahn-Hadamitzkys fantastiska The Kanji Dictionary) och leta tills jag hittade någon intressant variant. Något ”L” existerar inte i japanskan så det blev till slut dessa tecken som utläses MI-KAERU.

Det roliga med det här ordet är att MI betyder förtrollad eller förhäxad, och KAERU betyder groda, så det blir ungefär sagan om grodprinsen. Senare har jag förenklat det, för att bara behöva använda ett kanji. Det blev KAERU, som står på mina vapen. På mitt iaido-svärd finns inga tecken men däremot en groda gömd i handtaget. Och så fick jag det målat av Pascal Krieger-sensei.

Sundberg var svårare. Ska man köra det fonetiskt blir det SUNDUBERUGU, alldeles för många tecken och klumpigt att uttala. Inte minst för den stackars tjejen i incheckningen på Narita. ”Nihongo de wa, Setoyama desu”, kunde jag hjälpsamt inflika. SETOYAMA betyder nämligen just det: sund (alltså en sträcka vatten) och berg. Det blir extra lämpligt då Setoyama faktiskt är ett befintligt japanskt efternamn. Precis som vi svenskar tenderar japaner nämligen att ha namn baserade på naturord. Så Setoyama blev lämpligt som mitt efternamn i japanska sammanhang.

Det var dock länge sedan. Nu när jag tränar jodo har jag ibland användning av japanskan för att förstå sammanhang i olika tekniker utifrån deras namn, men knappast mer. Däremot är det fler som vill ha sina namn skrivna på japanska, för att dekorera sin utrustning. Så häromdagen letade jag fram den gamla tvåkilostegelstenen till lexikon för att ta reda på några namn till.

Henrik är inte särskilt svårt, åtminstone inte fonetiskt: HENRIKU. ”N” är ju den enda fristående konsonanten i japanskan, så till skillnad från ”L” behöver man inte nödvändigtvis klistra på en vokal efteråt. Däremot var det svårare att få till en bra betydelse. HEN har ofta en negativ konnonation i japanskan, som konstig, udda eller olika former av negativa känslor. Till slut hittade jag ett ord som kanske fungerar, här till höger. Det ordet betyder samling eller kompilation, och kan ju passa för någon som är redaktör.

Fast då måste man ha ett till ord, och ett bra RIKU var svårt. En variant betyder land eller rike, men det passar inte direkt med det föregående. En hyfsad kompromiss var RIKI, som är ett uttal för det vanliga tecknet för kraft. Men just eftersom det är så vanligt är ju risken att det blir svårt att uttala som vi skulle vilja.

Istället hittade jag en rätt cool befintlig sammansättning som ändå uttalas ganska exakt som namnet Henrik, nämligen HENREKI. Det betyder lång resa eller pilgrimsfärd, och är väl ett bra krigarnamn om något. Men då måste man använda båda orden, separat betyder de ”överallt, allmänt”, och ”tidsåtgång”.

Sen har vi min norska träningskollega Öjvind som har ett namn som inte alls är särskilt Japan-kompatibelt. Jag kom fram till en stavning med OIBIN som betyder ”gammal man” och ”polisonger” vilket kanske inte är ett jätteroligt namn att ha. Men sen tänkte jag utanför ramarna lite och snubblade på en variant som stavas EIBIN, vilket inte är särskilt långt från hur det ska vara. De här tecknen betyder ”skärpt, vaken”, vilket passar betydligt mycket bättre.

Så det går alltså att få fram bra japanska namn med lite letande. Däremot verkar jag gå bet på Maria, som visserligen är lätt att skriva fonetiskt men svårt att hitta en betydelse för. Det närmaste jag kom någon konstruktion var ordet MARI som betyder ”boll”, och det är kanske ingen höjdare…