Jag kallar den Hiroshima-blicken. När jag säger att jag har varit i Hiroshima stannar folk upp med blandning av förvåning och oförståelse. ”Finns det kvar?”, ungefär. Och ja, det går inte att undvika det uppenbara: för sjuttiofyra år sedan exploderade Little Boy sexhundra meter över staden och utplånade allt inom tre kilometers radie. De resulterande bränderna förstörde sedan stora delar av det som fanns kvar. 66 000 dog och 69 000 skadades. Men det var sjuttiofyra år sedan. Hiroshima är en fullt levande stad och det finns ingen förhöjd strålning alls.

Idag ligger ground zero på en sidogata alldeles utanför en shoppinggalleria. Efter att promenerat från stationen och ätit en fantastisk Lawson-kyckling på vägen, och lämnat väskorna på hotellet som låg bara två kvarter söderut, gick vi till platsen som märks ut av en diskret skylt. En tourguide förklarade precis historien och historien blev plötsligt mycket närvarande.

Bara ytterligare ett kvarter bort börjar fredsparken, med det främsta minnet: resterna av den byggnad som mestadels tog emot tryckvågen uppifrån och därför delvis stod kvar. Därifrån sträcker sig parken söderut mellan två floder. Vi gick ner genom parken, men det är väldigt jobbigt att bara vara där. Vi hade tänkt besöka muséet, men jag klarade inte av det. Jag tror det avgörande var en skolklass som stod vid ett monument dedikerat till barnen och deklarerade någon sorts fredsförklaring. Jag har inte varit i Auschwitz, men jag skulle tro att känslan är något liknande.

Vi var i Hiroshima tre dagar och hann äta massor av utsökt mat. Den där första dagen sökte vi fram första bästa ramenställe och hamnade på Aruite Ikou, vilket jag valde eftersom det delar namn med en av mina favoritlåtar av Ikimono-gakari. Det var ett pytteställe där man köpte biljetter i en automat och lämnade till kocken som står bakom disken på vanligt izakaya-vis. Han serverade sedan en gudomligt god chashu-ramen, med två sorters fläsk, som var ännu bättre än den i Osaka. Senare provade vi den lokala varianten av okonomiyaki. Hiroshima-varianten har flera lager som steks separat och sedan läggs ihop, men jag var fortfarande inte övertygad. Gyoza blev däremot en ny favorit. Vi beställde in tre fat (19 dumplings totalt) för att prova olika varianter, och det var makalöst. Vi beställde genast en tallrik till av två av sorterna, men fick in alla tre på nytt. Inte oss emot! Jag hann också prova kara miso ramen (väldigt starkt men väldigt gott). Överhuvudtaget var de bästa matupplevelserna på resan allihop i Hiroshima, vilket måste betyda något.

Inne i stan fanns massor att göra. Alldeles bredvid hotellet, i början av gallerian, fanns en Animate-butik som även hade en Lanshinbang (begagnade figurer) och en Melonbooks (… vad det låter som). Bräd/kortspelskedjan Yellow Submarine hade en butik här som också hade en del figurer. Sen sprang vi på en Book Off Bazaar, som är samma koncept men ännu större. Där fanns allt begagnat: enorma mängder figurer, ofta till vansinnigt låga priser, massor av CD och film, elektronik och även en våning med kläder. Jag snubblade också över en Magikarp-plushie med lokal anknytning: Hiroshimas baseball-team heter Carps och den hade en liten keps på sig. Ett givet köp! När vi kom ut från en butik i gallerian hamnade vi mitt i ett Halloween-tåg, och jag fick en highfive av en japansk Captain America, vilket inte är så illa. Vi hann också prova kyudo i en liten lokal, också den i gallerian. Det var förstås väldigt plojigt och turistigt. Jag har tillbringat tusentals timmar i keikogi och hakama, men jag har aldrig haft byxor med resår förut. Bågarna var också väldigt klena och pilarna var nötta, och resultatet var att siktet inte fungerade alls. Men det var en kul grej att prova, och riktig kyudo kräver förstås att man övar i flera år för att ens få börja skjuta.

Huvudmålet i Hiroshima var Miyajima, eller Utsukushima som är det formella namnet, och efter att ha skärskådat väderleksrapporten valde vi att åka dit den sista dagen, tidigt på morgonen. Man åker pendeltåg ner längs kusten och tar sedan en färja över – detta ingår i JR Rail Pass. Överfarten var bedårande då morgondiset låg över ön, och jag såg fram emot att se den legendariska tempelporten som står i vattnet utanför Utsukushima-templet. Men när vi närmade oss blev jag orolig: jag kunde inte se den.

Vi gick i land och upptäckte snart öns berömda innevånare: massvis av nyfikna och kaxiga rådjur som kryllar längs turiststråken. Men så här tidigt på morgon var de ganska lugna, även om en del stod och väntade (!) utanför butikerna. Vi gick längs den idylliska strandpromenaden och kom fram till templet. Och …

Besvikelsen kunde inte vara mer total. Jag hade sett en video från i våras, men under sommaren påbörjades en renovering och hela porten var inklädd i byggnadsställningar. Men vadå? Vädret var fantastiskt och templet var oerhört vackert, så vi tog en snabb frukost på kaffestället Sarasvati (rekommenderas!) och gick sedan dit. Och det var en upplevelse. Vid högvatten, tidigt på morgonen, går vattnet precis upp till kanten av byggnaderna som delvis flyter, och man kan promenera runt i de olika vingarna som leder ut till en utsiktsplats mot porten. Som, tja, inte var värd det just nu.

Från templet kommer man sedan till den sydvästra sidan av stan. Där hittade vi Miyajima History and Folk Museum, som är inrett i en gammal villa. Det fanns en spännande utställning om hur Taira no Kiyomori hjälpte till att göra templet rikskänt, och hur slaget vid Itsukushima vanns av Mori Motonari, som jag annars mest känner till som killen i grön spetsig hatt i Sengoku Basara. Därifrån gick vi tillbaka till templet och uppför trapporna till pagoden som står i närheten. Där var utsikten fenomenal. Det finns också en stor tempelbyggnad här, men jag gick inte in där. Vid det här laget var vi lite utslitna efter en tidig morgon, men vi ville ändå ta en titt på Momijidani.

Momijidani är en naturpark som ligger i bergen bakom templet. Hit ska man komma på hösten, men tyvärr räcker inte slutet av oktober som höst i södra Japan, som är subtropiskt. Vi gick bara en liten bit in, men det var bedövande vackert. Diskreta byggnader blandas med små bäckar och vackra lövträd, och överallt dessa rådjur. Om jag återvänder till Hiroshima måste jag ge det mer tid nästa gång. Jag rekommenderar också att åka ut tidigt så du hinner med morgonhögvattnet. Mitt på dagen var det alldeles för mycket folk.

Ja, Hiroshima är mer än bara atombomben. Det är en sprudlande stad med massor av underhållning och matkultur, och Miyajima är troligen en av världens vackraste platser (fast det där med porten var onekligen en jättebesvikelse). Även om jag är väldigt förtjust i Tokyo så är Hiroshima nog den stad jag mycket hellre skulle bo i. Om du åker till Japan så är staden, efter Tokyo och Kyoto, ett absolut måste.