En gång i tiden fanns en utgivare vid namn Kemco. De gjorde egentligen inte så mycket väsen av sig, utan brukade bara synas ibland när de konverterade hemdatorspel till Nintendo-format. Det började redan på åttabitarstiden med spel som Spy vs Spy, Shadowgate och North & South, och ända fram till Nintendo 64 med bland annat en konvertering av Daikatana. De låg också bakom Top Gear-serien, alltså spelen och inte de brittiska bilprogrammen.

Till skillnad från många andra gamla japanska utgivare så kan man fortfarande hitta Kemco i de moderna spelbutikerna. Ganska ofta, faktiskt. Typ varenda månad. Faktum är att Kemco numera är den allra största rollspelsutgivaren. Kollar man tillbaka de senaste tio åren så har Kemco släppt över 120 spel. Nu har jag inte kollat in alla, men majoriteten av dem är också rollspel. Ser du en någorlunda färgglad generisk animehjälte och animeflicka med en kryptisk titel så är det nästan garanterat ett Kemco-spel.

Det hade ju kunnat vara jättekul för fans av gammaldags pixelrollspel – om det inte vore för att de här spelen bokstavligen är hafsverk gjorda i RPG Maker och sedan publicerade på varenda format som det går att exportera till. Alla ser precis likadant ut, de flesta har till och med precis samma teckensnitt. Titlarna är antingen sådär godtyckligt rollspeliga eller uppenbart stulna från något mer populärt. Stridssystemen varierar, även om de flesta har sprites sedda från sidan ungefär som i Final Fantasy VI. Vissa har till och med 3D-grafik, men använder ändå precis samma dussinanimedesigner.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Det är svårt att hitta någon närmare information, och tro fasen om jag tänker köpa något av dem. Jag hittade lite oväntat en lång blogg, på svenska, som förklarade precis hur fantastiska de här spelen är, men det visade sig snart att bloggen var automatöversatt och, förmodar jag, troligen automatskriven till att börja med. Jag har hittat några som faktiskt erkänner att de har köpt några av de här spelen, och utifrån deras vittnesmål verkar det röra sig om extremt korta spel som räcker några timmar, helt utan spelbalans, och ofta fullproppade med mikrotransaktioner för att ha någon chans mot de starkare fienderna. Förstås.

Uppenbarligen finns det någon som köper de här spelen, men jag har svårt att förstå varför. Liksom, man behöver bara läsa en godtycklig sammanfattning för att få kväljningar. Liksom:
”När Zack och hans vänner fortsätter två år efter händelserna i deras första äventyr, befinner de sig på ett annat uppdrag, men den här gången ska de rädda Archelios parallella värld, som är på väg att frysas i is.

Med en praktisk sammanfattning av föregående titel inkluderad kan spelare hoppa direkt in i Asdivine Hearts II utan att ha spelat den första!

Använd ett helt nytt lagsystem, led upp till sex karaktärer i strid och förhindra angrepp från kraftfulla fiender! Se en sammanslagning av åratal av RPG-skapande expertis och koppla in juveler för att förbättra karaktärernas egenskaper när den älskade rubixen gör sin triumferande återkomst.
Uppgradera sällsynta vapen för att skapa din egen personliga ondskeslaktare! Skicka kompisar för att tjäna Guild Coins medan festen arbetar på deras uppdrag! Eller utrusta helt enkelt deras juveler för att lära sig deras färdigheter!”

Rollspelsgenren är fylld av hundratals jätteklassiker. Och även om man skulle ha spelat alla Final Fantasy, alla Dragon Quest, alla Suikoden, alla Tales-spelen, alla Ys, allt i Trails-spelen, allt från Bravely Default eller Octopath-teamet, alla Mana-spelen, alla Xeno-spelen, Kingdom Hearts-spelen, alla Phantasy Star-spelen, Golden Sun-spelen, Valkyrie Profile-spelen, Lunar-spelen, Radiant Historia, Persona-spelen, hela Shin Megami Tensei-serien, alla Mother-spelen, båda Ni no Kuni-spelen, alla Grandia-spelen, Skies of Arcadia och båda Chrono-spelen, och kanske gett sig på lite mer strategiinriktade spel som Fire Emblem-spelen, och Vandal Hearts, och Shining Force, och Tactics Ogre, och Disgaea-spelen … när man har spelat alla dem, har man då inte vant sig vid en så någorlunda hög standard att man hellre spelar dem igen än att spela något av det här Kemco-slasket? När blir man så desperat att man nöjer sig med Illusion of l’Phalcia?