Även om min plan redan direkt när jag köpte det var att använda delarna till något annat, så kunde jag förstås inte låta bli att bygga Sydney Opera House nästan omedelbart efter att jag hade kånkat hem den sex kilo tunga lådan. Det är ju trots allt konstruerat av Legos mästerbyggare Jamie Berard, och dessutom var det svårt att föreställa sig hur den extremt komplicerade arkitekturen skulle gå att genomföra med vanliga legobitar.

Och jag blev inte besviken. Operahuset är faktiskt ovanligt enkelt att bygga, men bjuder hela tiden på smarta lösningar för att få till de vinklade väggarna längs kajen. Små plattor fogas in överallt och följer den snedställda piren nästan utan glipor, och det är en rent nöje att bara stapla på. Efter ungefär halva bygget är hela den bruna grundbyggnaden på plats, och trots att den består av två separata plattor som hålls ihop av ett minimalt antal bitar är hela bygget solitt som berget. Faktum är att man kan lyfta upp hela alltet i en av de bärande balkarna och använda hela rasket som en sköld.

Andra hälften är både mer varierad och mer enformig. Efter ett litet smakprov på entrébyggnaden, som erbjuder en genial lösning för att göra de halvcirkelformade svarta taken, byggs själva opera- och teaterhallarna med sina karaktäristiska segel ovanpå. Det är ett väldigt elegant bygge med stora rutor i mörktonat glas på yttersidorna och komplexa Technic-konstruktioner i mitten för att hålla upp taken, men själva seglen blir snabbt enahanda att sätta ihop. Alla är unika men sätts ihop ungefär likadant. Passformen är inte hundraprocentig, men på håll är formen minst sagt representativ för den ursprungliga byggnaden. Och att överhuvudtaget kunna konstruera de här formerna med en uppsättning legobitar är rätt häftigt.

Att det går att få till så detaljerat beror förstås mycket på att modellen är så stor. Vi snackar en markyta på cirka 63 gånger 40 centimeter. Och det skapar lite problem. Vart sjutton ska man ha den? Huset är förstår inte alls i skala med legofigurer, som skulle vara ett par millimeter höga. Det är inte heller i skala med andra gigantiska byggen som Tower Bridge, Eiffel Tower eller, om du är lycklig nog att äga det, Taj Mahal. Och det är inte i skala med den ordinarie Architecture-serien som blandar byggnader i mer överkomlig storlek (och prisklass). Sydney Opera House är alltså i en klass för sig, på gott och ont, och skulle må bäst i en stor glasmonter mitt i ett rum, med spotlights och en berättarröst.

Så jag skulle tro att de flesta gör ungefär som jag: köper, bygger och sedan river för att göra något annat av den mångfald av användbara bitar som finns med. Rent krasst så är det väl lite väl mycket vita kurvade paneler, men nu råkade jag ha en användning för dem också. Men annars är det proppat av grundläggande beståndsdelar, gångjärn, plattor och annat mums – så länge du vill bygga något i ljusbrunt. Det hela är en lite märklig produkt, då man kan tycka att kombinationen jättefan av operahuset som sådant och så inbiten Lego-samlare att man lägger flera tusen på ett set inte är någon jättestor skara. Men det är också något av ett skrytbygge för Lego. Föregångaren Tower Bridge finns fortfarande kvar i sortimentet efter fem år, och den här lär finnas kvar ett bra tag till. Det är ett fenomenalt argument för att Lego inte bara är till för barn (vilken unge med självaktning skulle välja den här istället för en massa Ninjago och Minecraft?).