Med den odrägliga ”Everything is Awesome”-låten i hjärnan skyndar jag hem genom östersundsnatten. Jag gick på den sena föreställningen av två skäl: dels ville jag se The Lego Movie på engelska och dels ville jag undvika den ofrånkomliga misstänksamheten när en vuxen (nåja) människa sitter ensam på en ”barnfilm”. Ensam blev jag dock i vilket fall som helst. Det var bara jag i hela biografen, så gott om benutrymme fanns det i alla fall.

Eftersom ingen var där kan jag däremot konstatera att alla borde ha varit det. The Lego Movie är visserligen perfekt för mig som kommit ut ur ”the dark ages”, och fullproppad med detaljer som bara en hyfsad legofantast kan upptäcka, men det är samtidigt en riktigt smart och rolig berättelse som både vuxna och barn kan uppskatta. Den främsta parallellen är förstås Toy Story, men Lego har den fördelen att de sedan länge korsat figurer från alla tänkbara universum – och att det är meningen. Att en Mr Potato Head umgås med Barbie var väl charmigt, men på varenda unges sovrumsgolv har Jack Sparrow och Darth Vader länge kunnat vara ute på äventyr med riddare och godtyckliga stadstjänstemän.

Precis den lekfullheten har The Lego Movie fångat. Legofiguren Emmet lever i en strikt och rätt läskig värld där allt byggs enligt instruktioner och alla lider av total likriktning, tills Matrix-doftande punktjejen Wyldstyle dyker upp och drar in stackars Emmet i ett äventyr. Det visar sig finnas en motståndsrörelse bestående av ”mästerbyggare” som kan se beståndsdelarna i sin omgivning och fritt skapa nya föremål efter behag. Det blir som en enda lång legobyggarsession med barnasinnet kvar, när de tar hjälp av Wyldstyles pojkvän Batman (lysande ironiskt framför av Will Arnett), den skumme hippiemagikern Vitruvius vars speciella utrustning utgörs av en gummisnodd och en halvtuggad godisklubba, den ombyggda piratmechan Metal Beard, den hysteriskt roliga och bisarra Unikitty och, inte minst, en gammal rymdlegofigur med trasig hjälm (alla över trettio vet precis vad jag pratar om).

Förutom att praktiskt taget alla har en relation till Lego tror jag ändå att man inte behöver vara särskilt insatt för att uppskatta alla skämt. Det är på samma gång så brett att alla hittar något att gilla och så smalt att man kan le brett åt nummerbeteckningar på delar och att Emmet bor granne med huset från modulbygget Market Street. Figurer med Blacktron- och Fabuland-tröjor blandas med populärkulturreferenser och några minst sagt oväntade gästspel från några minst sagt tunga licenser.

Jag måste också nämna den ljuvliga detaljrikedomen. Lego har renderat direkt-till-video-filmer som Ninjago och Chima i evigheter, men det här är på en helt annan nivå. Extrema närbilder avslöjar smårepor och textur i plasten, gjutskarvar och det aningen gryniga trycket i Emmets ansikte. Precis varenda del av filmen, inklusive explosioner, vatten och eld, är uppbyggd av legobitar i miljontals, delvis datorrenderade men delvis också stop-motion-animerade (förutom saker som alltså inte är Lego till att börja med). 3D-effekterna är diskreta men skapar en känsla av att kika in i ett välgjort diorama. Den enda detaljen som jag stör mig på är att rymdgubben Benny, som visserligen har en trasig hjälm, har sitt emblem utskrapat snarare än utsuddat. Alla vet ju att det är guldfärgen som försvinner direkt, resten håller nästan i evighet.

Detta är hur som helst en film som måste ses. Jag kommer att hänga på låset när bluray-versionen släpps, och förmodligen sitta och pausa varenda sekund för att se allt jag har missat. Det är ett rent överdåd av färg och fart, ytterligare en anledning varför det är mycket roligare att ha barnasinnet kvar… och för att inte tala om en hysteriskt effektiv reklamfilm. Jag vill ha allt Lego säljer, helst nu direkt.