Tydligen anser någon att vi behöver ytterligare en uppföljare och en fristående tv-serie baserade på Lejonkungen, och därmed existerar nu The Lion Guard: Return of the Roar. Vi får följa Kion, son till Simba och Nala (inte att förväxla med storasyrran Kiara som var med i den förra videouppföljaren), på äventyr med sina kompanjoner i ”lejongardet” som vakar över Pridelands.

Och det är väl gott och väl så långt. Lejonkungen 2 var tydligen inte fullständigt hemsk (och gav oss ytterligare några fantastiska musikstycken) och jag är långt ifrån målgruppen hur som helst. Jag reflekterar bara över det faktum att det bara existerar en handfull karaktärstroper som måste återanvändas om och om igen in absurdum, vilket innebär att varenda karaktärsensemble i praktiken är densamma. Ni vet, ”den genomsnittlige huvudpersonen”, ”den smarta och högdragna”, ”den storvuxne och klumpige”, ”den snygga tjejen”, ”den roliga tjejen” … som går att applicera på typ allt.

The Lion Guard tar steget längre och knycker sina huvudpersoner rakt av från Transformers: Beast Wars. Ledargestalten är visserligen ett lejon och inte en gorilla, men Kion lär ha samma kombination av bravur och sunt förnuft som Optimus Primal. Och faktum är att Optimus faktiskt var ett lejon senare i serien (Lio Convoy). Sen har vi den kaxiga grävlingen Bunga, motsvarande den kaxiga råttan Rattrap. Fuli är en gepard, precis som (vilket namnet antyder) Cheetor, och förstås den kvinnliga karaktären eftersom geparder är slanka och graciösa. Rollen stor grå, klumpig och godmodig fylls av flodhästen Beshte istället för noshörningen Rhinox. Och så har vi hägern Ono, att jämföras med örnen Airazor. Allt som behövs är att de får sällskap av en kaxig och opålitlig hyena med drag av Dinobot så har vi första säsongen av Beast Wars på plats.

Förutsatt att den stora fienden är en lila tyrannosaurus med fäbless för badankor. Vi kan alltid hoppas. Yesss.