Leo Ieiris första skiva Leo var fullpackad med höjdarlåtar trots att hon inte ens var fyllda arton när den släpptes. Sedan jag recenserade den har jag hittat ännu fler favoriter på den inklusive ”Second Dream” och ”Mister”. Mindre än ett och ett halvt år senare kom uppföljaren A Boy.

Ska jag vara riktigt ärlig så är det lite svårt att skilja på många av låtarna här, men det har nog delvis att göra med att jag förstår alldeles för lite av texterna. Men väldigt många stycken på den här skivan har ett liknande upplägg: relativt lättsamma verser och sen riktigt mäktiga refränger. Det gäller ”Ijiwaruna Kamisama”, ”Kibou no Hoshi” och ”Kimi ni Todoke”, där den senare har den bästa sången. Även ”Message” har ett liknande upplägg, men inleder direkt med refrängen. Allihop är bra men alltså lite likartade. Ungefär halva skivan är däremot inte alls lika bra. I låtar som ”Too Many” och ”Papa & Mama” blir det lite för mycket arg rebellpop, och ”Carnival” är bara jobbig.

Skivans inledning är det klart bästa. ”Lay It Down” är en positiv popballad med klara drag av The Corrs gamla klassiker ”Runaway”. Jag gillar också den tredje låten, skivans titelspår. ”A Boy” är lite lugnare än popspåren men har inte lika stor kontrast mellan verserna och refrängen. Allra bäst är dock ”Taiyo no Megami”, en pianoballad som inleder mjukt men sen övergår i superpampig power-pop.

När Leo är bra är hon riktigt bra, men skivan lider av den allmänna tonårsrebellgrejen som känns krystad. Sju höjdare är hur som helst inget dåligt resultat.