Efter tre år är det äntligen dags för finalen av den här gamla hedervärda serien. Vi minns dem väl i huvudsak från åttiotalet, men faktum är att Linda och Valentin har givits ut kontinuerligt i fyrtiotre år och den sista delen kom så sent som 2010. Så även om Alvglans eller någon annan hade fortsatt utgivningen efter ”Hotet mot ultralum” så hade de inte kunnat få ut en svensk översättning så mycket snabbare. Nu blev det alltså istället Cobolt som fullföljde vad Carlsen och Alvglans aldrig lyckades med: att ge oss hela serien om Linda och Valentin.

Fast efter Samlade Äventyr 6 var jag lite besviken. De två ”nya” albumen var inte alls i samma klass som förut och jag tror inte att det nödvändigtvis berodde på att jag inte läste dem för tjugo år sedan. Redan där började det drälla av gamla ansikten som hoppade in helt omotiverat, medan alla tidigare äventyr hade varit fristående med bara enstaka återkommande figurer som shingouzerna eller Albert.

Två av de bästa äventyren var uppdelade på två album var när det begav sig (båda återfinns i Samlade Äventyr 4). Därför var det kanske lovande att alla tre albumen i den här samlingen är delar av en enda lång historia. ”Vid randen av Det stora intet”, ”Stenarnas orden” och ”Tidsöppnaren” följer våra hjältar på ett nytt, sista uppdrag. De beger sig in i ”Det stora intet”, en vagt definierad del av universum där de tror sig kunna hitta den förlorade Jorden. Istället snubblar de på en komplott där en mystisk ras av enorma monoliter är på gång att invadera och utplåna resten av den kända världsrymden. Så långt allt gott. De har ju redan räddat ”världen” ett par gånger, så varför inte sikta högre?

Problemet är bara att historien är meningslös. Vi introduceras till några nya sidokaraktärer, bland annat Ky-Gaï som är en tämligen malplacerad ”vietnamesisk” utomjording komplett med en klädfabrik. Men sen lastas det på med nästan bokstavligen varenda ansikte som någonsin har dykt upp i serien. Alla hjälpsamma folk poppar förbi, om det så rör sig om den där köpmannen på Syrten eller Sun Rae och Schroeder (som inte lät det faktum att de härrörde från åttiotalets Jorden stoppa dem) eller de levande insektshusen från ”Stärnlös Värld” eller Ralph från ”Hypsis Blixtar” eller Alflololerna från Teknorog. Praktiskt taget varenda varelse som t’choung-sökarfågeln eller den trilskne transmutören kommer till användning. Samtidigt dyker också varje fiende upp igen, oavsett om de råkar vara döda (Xombul) eller egentligen bara var rivaler och inte särskilt onda (S’Traks, eller motståndarna från ”Vårdagjämningens Hjältar” som allihop hade sinsemellan helt olika ideologier). Till och med vansinnesfåglarna från ”Härskarens fåglar” råkar flaxa förbi.

Alltså. Jag gillar fan service, till en viss gräns. Det är ofta kul att se något gammalt ansikte dyka upp i en ny, motiverad roll. Det är det inte här. Vi snackar alltså om både döda karaktärer och såna som varken har anledning eller medel att sådär lagom praktiskt flyga in i berättelsen. Allt för en klimaktisk slutstrid som nästan bokstavligen går ut på att ta varandras händer och sjunga ”We shall overcome”.

Och sen ett slut som är fenomenalt korkat både i sitt upplägg (att Linda och Valentin helt hipp som happ litar på en gammal ärkefiende) och i sitt resultat, som framställs som någon sorts lyckligt slut men som snarare är nästan lika ironiskt som i Liftarens Guide till Galaxen. Och här sitter jag med en bitter bismak i munnen.

Lika ironiskt är det faktum att allt efter den ursprungliga utgivningen egentligen var rätt uselt, nu när Cobolt ansträngt sig så för att ge ut alltihop. Samlade Äventyr 1 och 2 är lite av en upptrappning i både berättande och tecknande, men sen går serien i högform i Samlade Äventyr 3, 4 och 5, med höjdpunkten i del fyra. Dessa kan jag allihop varmt rekommendera. Men om du inte absolut vill samla allihop skulle jag nog rekommendera att de låter bli de två sista. Så snöpligt är slutet.

Dock kan jag påpeka att Mezieres teckningar fortfarande håller bra standard, trots ett lite märkligt upplägg där vissa scener är tecknade i en helt annan stil. Den här boken har också en del riktigt intressant sidomaterial, inklusive en aktuell intervju som också tar upp den kommande filmen. Den hoppas jag fortfarande mycket på!