C.S. Lewis böcker om landet Narnia var några av mina favoriter när jag var liten, ungefär i samma veva som Den Oändliga Historien så troligen när jag var nio eller så. Därför såg jag filmversionen av Häxan och Lejonet direkt när den släpptes på bio. Men jag var inte direkt överväldigad. Bra effekter och mycket fantasyös, men handlingen är fortfarande rätt menlös. Därför dröjde jag med att se de två uppföljarna.
Men nu inser jag varför jag inte gillade Häxan: för att jag egentligen inte gillade boken heller. Caspian, prins av Narnia var en bättre bok och också en bättre film. Det var mindre onödig tid spenderad på introduktioner och framför allt har alla fördelen av att inte vara skitstövlar. Lucy är inte längre en jobbig unge och Edmund är inte längre ett litet arsel. Syskonen Pevensie kommer ju tillbaka till Narnia som hjältar och även om de blev unga igen när de återvände till vår värld märks det att de redan har levt ett liv här. Jag gillade överhuvudtaget hur tydligt det blev, att de verkligen uppförde sig som vuxna i barnkroppar.
Sen är det inte bara huvudpersonerna som är badass den här gången. Caspian själv blev riktigt lyckad (jag gillar att han bryter, det var en sån där aspekt som aldrig kom fram i den svenska versionen) och Trumpkin var bättre än jag minns honom. Mer än Häxan och Lejonet var det här en försmak av den där eventuella World of Warcraft-filmen, fullproppad med minotaurer, kentaurer, levande träd, gripar och diverse nymfer. Och så introducerar ju den här berättelsen en av tidernas största hårdingar: Ripipip.
Nu måste jag bara springa och köpa Kung Caspian och Skeppet Gryningen också, för nu har jag fått upp hoppet om den här serien igen. Det ryktas om att både Min Morbror Trollkarlen och Silvertronen ska göras, om några år. Det vore verkligen kul. Sen är ju frågan. Hästen och Hans Pojke tror jag inte på, den är alldeles för okänd och jag minns den inte som särskilt bra heller. Och Den Sista Striden vore mäktig, men den är också väldigt surrealistisk. Plus, när det väl blir dags att göra den börjar det vara väldigt länge sedan den första filmen, och frågan är hur det fungerar med de gamla skådespelarna som ska återvända.
Eller så kan de bara göra en nyinspelning av Rambo med Ripipip i huvudrollen…
Mitt tio-elvaåriga (?) jag missade/översåg med övertydliga religiösa temata, lätt rasistiska övertoner och förlegade värderingar (”Det höves inte kvinnor till att strida.”) och uppskattade såväl böckerna som TV-serien (troligen BBC-serien från 1988-90). I synnerhet Maugrim imponerade på mig, och som brukligt vid denna tid skissade jag på TV-spelversioner på temat.
Liksom du hade jag invändningar mot vissa av huvudpersonerna och även de partier som utspelade sig i ett regnigt och deprimerande England, men till skillnad från i Oz-böckerna förekom strid med vapen, och det mytologiska menageriet inkluderade *minotaurer*.
De nya filmerna har jag inte orkat/vågat se, men i ett av de officiella spelen kastar Edmund Lucy på fienden, och Susan kan kung fu. Jag vill minnas att mina gamla spelidéer var vettigare. ^_^