Det tog ett kort tag innan jag riktigt fick kläm på kontrollerna, och som vanligt är Samus tämligen handikappad till en början utan ens möjligheten att rulla ihop sig. Men bara någon timme in börjar förmågorna falla på plats och jag röjer runt som aldrig förr. Och jag kan glatt konstatera att det här är ett av de bästa spelen genom tiderna.

Metroid: Samus Returns? Nej, absolut inte! Jag talar förstås om Super Metroid, som nu levererats ytterligare en gång i vad som borde vara den ultimata versionen tills Nintendo gör en remake med en handfull av de förbättringar som tillkom i Fusion och Zero Mission. Versionen till SNES Classic Mini är, som sig bör, fullständigt perfekt och dessutom ett bra test av handkontrollen. Och hittills håller den definitivt måttet. Möjligen har den en tendens att ibland vilja trycka neråt när jag gör upprepade vägghopp, men det kan också vara jag som är oprecis.

Vägghopp är annars något jag gör rätt mycket av, för Super Metroid är ett av de mest flexibla äventyrsspelen någonsin. Jag är inte alls någon mästare på spelet och shine spark åt olika håll har jag inte riktigt kläm på än (efter 23 år). Men även för mig är det fascinerande hur mycket som går att göra annorlunda om man är skicklig nog. Och spelet är alltid smart nog att låta dig göra det – det går inte, så vitt jag vet, att fastna. Hittills har jag precis fått tag på superbomberna men istället för att gå vidare dit jag ska så började jag leta bakåt efter nya saker att hitta. På vägen hittade jag en supergömd reservtank och lyckades bomba mig genom den där väggen högt ovanför Samus skepp, men däremot gick jag bet på att hämta röntgenvisiret innan greppstrålen – energin tog slut på hemvägen. Men jag vet att det går om man är lite bättre, och det är fantastiskt fascinerande.

Och medan jag spelar så inser jag också mer och mer hur taffligt Samus Returns känns i jämförelse. Alltså, det är ett helt okej spel på sina egna villkor, men varenda designval gör det sämre än Super Metroid. Nu får de exakta detaljerna vänta till den recensionen, men det är liksom hela tiden något som stör mig. Den kanske främsta grejen är att Samus alltid känns på väg att dö – hon är så förbaskat klen. I Super Metroid behövs bara Spazer och kanske superhoppet och sen känns Samus redo för vad som helst. Fienderna behöver inte kontras och sen skjutas femtiotre gånger. Bara några snabba skott och sen vidare.

Jag började faktiskt med SNES Classic Mini med att spela lite Super Mario World – det kändes mest rätt så. Men Super Metroid är tveklöst det bästa spelet i den här redan ganska celebra samlingen. Det har inte åldrats en sekund de senaste tjugotre åren och lär inte göra det de nästa tjugotre heller. Jag kan förstås inte låta bli att älska Castlevania: Symphony of the Night men ska man vara riktigt objektiv så är det här det bättre spelet, överlag. Och därmed det bästa spelet i världen.