Det är en sak att lista sina absoluta favoritspel, men under åren har det ju hunnit bli en del spel och alla är absolut inte några superhöjdare. Men ändå kan det vara spel som har något litet extra som gör att man minns dem sådär 15-20 år senare. Så här är några gamla medelmåttor som är värda att minnas, och för att göra det hela ännu mer genuint tänker jag inte faktakolla något på Mobygames eller Wikipedia, så det så (bilderna letade jag rätt på i efterhand).

Metal Mutant
Format Amiga
Utvecklare Bra fråga
År 1991, typ
Genre Pusselaction

Jag var förstås ordentligt Transformers-frälst under Amiga-eran men tyvärr fanns det inga riktiga Transformers-spel till formatet. Svältfödd på robotaction läste jag om det fightingaktiga spelet Metal Masters som förmodligen var genomuselt, och så Metal Mutant. Det senare hittade jag faktiskt och spelade en bit, men jag kom aldrig särskilt långt. Man spelade som en robot som kunde skifta mellan tre former – en humanoid form, en dinosaurie och någon sorts burk. Alla tre formerna hade olika färdigheter och för att ta sig vidare var man tvungen att applicera rätt färdighet på rätt ställe. Det var ordentligt klurigt vill jag minnas, och som vanligt fanns inga sparplatser eller lösenord. Sparplatsen var din hjärna, där du memorerade exakt hur du skulle ta dig vidare och kanske komma längre nästa gång. Jag vill också minnas att det var grymt snyggt med polerad stålgrafik.

Star Wars: Rebel Assault
Format PC
Utvecklare Lucasarts
År 1994, väl?
Genre Shoot’em up

Så här i efterhand var det väl rätt patetiskt, men herregud så häftigt Rebel Assault var när spel på CD-ROM, korniga videosekvenser i ett litet fönster på en 320×200-skärm och samplat tal var det absolut mest högteknologiska som kunde spelas. Som Rookie One följde jag mer eller mindre Luke Skywalkers karriär och fick dyka in i olika strider från filmerna, återskapade i havregrynsgröt med en samplad John Williams, och styra ett sikte eller en urklippt Star Wars-leksak över skärmen och panga på för allt vad den hemska tredjepartsjoysticken från Gameblaster-paketet höll. Lite senare skulle jag fastna för den betydligt bättre spelbarheten i Wing Commander II, Strike Commander, Sim City 2000, Ultima VIII och Beneath a Steel Sky (ja, Gameblaster-paketet var förmodligen den bästa spelsamlingen i historien), men Rebel Assault underhöll mig oförskämt länge.

Journey to Silius
Format NES
Utvecklare jag vill minnas Sunsoft, men nä?
ÅrTidigt nittiotal
Genre Action

Journey to Silius var ett hyfsat välgjort om än tämligen monokromt actionspel av standardskolan till NES. Gå från vänster till höger, panga på saker, dö på grund av halvstökig kontroll och pennalistiska speldesigners. Men det är inte därför jag minns det. Nej, det hade riktigt bra musik hela vägen, och som för att fira detta faktum (och påpeka att du aldrig någonsin skulle få se slutet) kunde man lyssna igenom alla låtarna i en hemlig meny. Det gjorde jag så gärna, och det var grymt bra. Jag minns särskilt en snutt, möjligen slutmusiken, som jag spelade av på ett rassligt kassettband och lyssnade på gång på gång. Det var för övrigt något jag gjorde rätt mycket – spelade fram till något coolt ställe och ställde sedan min lilla bergsprängare med inbyggd mic framför tv:n, för att spela in det burkiga tv-ljudet på band. Lite senare skaffade jag ett riktigt kassettdäck med stereoingångar och då blev det andra puckar, särskilt när man drog ljudkablarna direkt från Amigan…

Galaxy Fight
Format Neo-Geo
Utvecklare Sunsoft, definitivt
År1995
Genre Fighting

Det släpptes femhundratrettiotolv fightingspel till Neo-Geo och även om många av dem var bra fanns det också många hyfsade eller medelmåttiga sådana (Waku Waku 7, Kabuki Klash, Voltage Fighter Gowcaizer, Double Dragon) och för all del några riktigt dåliga (Operation Ragnagard). Galaxy Fight var ett sånt där hyfsat spel som hade ett färgstarkt karaktärsgalleri där den studsiga kaninflickan Roomi var allra roligast, och några unika idéer som nivåer som aldrig tog slut vilket eliminerade hörnproblematiken i Street Fighter. Det var fartfyllt och hade en kul design, och jag köpte senare spelet både till PSone och Neo-Geo, men i ärlighetens namn var det väl aldrig sådär tokbra. Men ändå en av de roligare och mer kreativa Street Fighter-klonerna.

Elf
Format Amiga
Utvecklare Ocean
År 1989?
Genre Actionäventyr

Ett spel som jag länge tänkte ha med på favoritlistan men ärligt talat var det inte så bra och långa stunder hatade jag det. Men Elf var ett märkligt beroendeframkallande spel. Som en rödhårig alvgrabb (i spelet såg han mer ut som en hob) irrade jag runt i extremt detaljerade och överanimerade omgivningar där allt ville döda mig. Spelet var uppbyggt lite som ett äventyrsspel. Jag hittade en grej som jag kunde ge till någon som gav mig en andra grej som jag kunde använda för att ta mig till en tredje grej, ja, ni vet. Banorna var ohyggligt stora och ohyggligt svåra, men genom att samla på sig småperverst animerade örter kunde man köpa sig olika hjälpmedel som starkare kraftbollar att skjuta eller en flygmaskin (!) som gjorde plattformandet hanterbart. Efter många månaders spelande kunde jag slutligen säga farväl till bana ett. Och hittade bana två som var ännu svårare. Elf hade ett sparsystem men hela grejen med att spara på originaldisketterna kändes osäker, och jag lyckades rackla bort en sparfil när jag kommit långt en valborgsmässoafton (typ bana fyra), så jag blev aldrig klar med Elf. Men minnesvärt var det, minst sagt!