En gång i tiden var datorer, tja, som de är idag: det var inte standard att ha en skivläsare. Min första 486:a hade inte heller någon CD-ROM, men det skulle vi snart råda bot på. Faktum var att den inte heller hade något ljudkort, så då passade det utmärkt att köpa Soundblasters jättepaket Gameblaster CD16. Den här lådan innehöll CD-läsaren, ett vanligt Soundblaster 16-ljudkort, två högtalare, en usel joystick och en hel trave fräscha CD-spel, varav många idag är klassiker. Låt oss titta närmare.
Sim City 2000 behöver väl ingen närmare presentation. Det var den första uppföljaren till superklassikern och tillät massvis av nya tekniker för att bygga städer. Jag var miljömedveten redan då och byggde frenetiskt vindsnurror på varenda bergstopp, men det var bara när jag fuskade som jag lyckades få ihop de där futuristiska superstadkolosserna som klämde in tusentals människor i en rymdskeppsliknande klump.
Beneath a Steel Sky var faktiskt ett av spelen som sålde mig på en PC. Jag fick testa det och Doom på en övernattningshelg och var helt besatt. Visst hade jag spelat en massa äventyrsspel förut men Beneath a Steel Sky var inte bara toksnyggt, det hade också TAL! Jag trodde först någon körde en film. Innan dess var Starwing ungefär det mäktigaste i talväg – snacka om mind blown.
På den tiden då Origin inte hade blivit utplånade av EA och Chris Roberts faktiskt släppte spel så fick vi Wing Commander II, ett extremt filmiskt spel trots att mellansekvenserna var tecknade. Det var en rätt flådig rymdkrigssimulator med tung handling och snygga porträtt, men jag kom aldrig särskilt långt eftersom det också var dundersvårt. Det var också rätt gammalt när den här samlingen kom, och det kanske mer var tänkt som reklam inför Wing Commander III som var på gång.
Ett spel som faktiskt var mer tillgängligt var Strike Commander, även det av Origin, ett liknande spel som utspelade sig på jorden med rätt normala flygplan. Det var betydligt mer lättspelat än ordinarie flygsimulatorer och jag hade väldigt kul med det, förutom en dramatisk bugg. Av någon anledning gick det aldrig att starta spelet en andra gång efter att det hade installerats från CD-skivan, så jag fick börja om hela tiden.
Sen hade vi också Star Wars: Rebel Assault, som var ett av de fetaste spelen där, då. Det utnyttjade CD-mediet till max med brusiga videor som bakgrunder och hyfsat klockren John Williams-musik strömmande ur de små burkiga högtalarna. Men spelet var tämligen uselt och ingen bryr sig om det idag – TIE Fighter har åldrats med betydligt större värdighet.
Ett lite äldre spel som fortfarande var rejält maffigt var Syndicate, som här även hade expansionen American Revolt. Det hade jag redan spelat på Amiga så det var inte sensationellt häftigt, men det är förstås en klassiker det också.
Det jag spelade allra mest var dock Pagan: Ultima VIII. Det här spelet anses vara ordentligt nerdummat från del sju och det var buggigt så in i norden, men också extremt kreativt och fritt. Redan några skärmar in i spelet hittade jag ett fängelse med ett jättetroll som kunde ha ihjäl mig på ett slag. Men genom att samla ihop massor av explosiva grejer kunde jag ha ihjäl det innan det kom i närheten. Det gick också att stapla grejer nästan obegränsat (förutom att de tenderade att halka isär) så det gick att klättra upp på bakgrundsbergen. Inte konstigt att det buggade sönder sig ibland. Jag tror inte att jag någonsin klarade det, men jag kom långt och blev kompis med alla möjliga märkliga magiker.
Ja, Gameblaster CD16 var verkligen ett maffigt spelpaket och en bra start på PC-spelandet. Tillsammans med en handfull spel jag hade fått innan (som Doom och Civilization) lade det grunden för många års spelande. Och lådan har jag kvar (om än solblekt av många års placering i fönstret i studentrummet) – den är nämligen utmärkt som förvaring också!
