En gång i tiden spelade jag rollspelet Mutant Rymd och dess mer internationellt framgångsrika uppföljare Mutant Chronicles. Som uppföljare till det första Mutant-rollspelet var det en ganska påkostad och välutvecklad historia om hur Jorden mer eller mindre hade förstörts och mänskligheten sedan flyttade ut i solsystemet, bara för att stöta på Ondskan på den tionde planeten, Nero. Mutant Chronicles fanns, tror jag, även som rollspel men i huvudsak var det ett riktigt coolt brädspel fullproppat med karaktärer och målningsvänliga plastfigurer. Det blev så pass populärt att det också kom en serietidning och ett actionspel till Super Nintendo. Inte illa för ett koncept som började i Svedala.
Hur som helst, för några år sedan fick någon den vansinniga idén att göra en film på det hela. Där kan man snacka om bortglömd licens, för det var minst tio år sedan det ursprungliga spelet. Jag var sugen på att se den, men kom mig aldrig för att köpa den. Nu har jag sett den, och det var åtminstone en sparad slant. För vilken dassig film!
Borta är förstås den komplicerade världsordningen, borta är den komplexa hierarkin av Ondska. Det finns en utomjordisk maskin/rymdskeppsgrej som förvandlar människor till elaka mutanter, men det är ungefär så långt som filmen utnyttjar hela mutantbakgrunden. Däremot är licensen inte helt bortkastad. Megaföretagen Capitol, Imperial, Mishima och Bauhaus existerar, liksom en variant av Brödraskapet. Huvudpersonerna är bland andra Mitch Hunter, Max Steiner och Valerie Duval, om än förvandlade till oigenkännlighet (Valerie är numera halvkines och Steiner är någon sorts låtsasnazist snarare än en huvudperson i Army of Two). De här och några till följer med Broder Samuel (hade de inte åtminstone kunnat kalla honom inkvisitor?) på ett självmordsuppdrag för att stoppa maskinen.
Trots en väl tilltagen budget luktar Mutant Chronicles riktigt billig b-film hela vägen. Skådespelarna levererar hyfsat ostiga repliker som kristalliserar ur arketyperna med detsamma: standardamerikan som är hjälten, kickass-asiatisk tjej, svart kille som dör först, sjaskig mexikanare, stel tysk, och så vidare. Det är förstås proppat med specialeffekter men nästan hela filmen känns dåligt urklippt mot greenscreens, och det är konstant mörkt. Det post-apokalyptiska scifi-cyberpunken har bytts ut mot en ganska cool steampunk som däremot är en av behållningarna med filmen. Men de logiska luckorna är större än något uråldrigt sigill någonsin kan täcka, och filmen är full av scener som inte fyller någon som helst funktion.
Jag antar att jag inte ska vara förvånad när en film kastar bort 99.6 procent av det som gjorde ursprungsmaterialet minnesvärt, särskilt när det alltså handlar om en så gammal licens. Samtidigt är det synd, både på en så genomtänkt historia och en så skön estetik, även om den förstås är nästan helt stulen rakt av från Warhammer 40K. Tänk om de hade fått kuta runt i Doomtrooper-rustningar och sparka mutant-ända, och kanske till och med fått stöta på en eller annan nefarit. Då hade den åtminstone kunnat få lite nördcred.
Det har inte gjorts en film på det här