Allt från Turtles och Transformers till My Little Pony och Jem har fått nyversioner i modern tid, så jag börjar fråga mig: när är det dags för MASK? För er som inte har glädjen att vara födda på åttiotalet var MASK en tecknad serie med tillhörande leksakslinje, där gimmicken var en sorts kombination av Transformers och G.I. Joe (Action Force här hos oss). Det fanns ett gäng Mission Impossible-doftande hjältar som slogs mot en godtycklig brottsorganisation. Detaljerna var inte särskilt viktiga (förutom att storskurken Miles Mayhem var coolare än någon annan), men alla hade futuristiska masker med olika specialförmågor. Figurerna var mindre än Action Force men ändå rätt detaljerade, och maskerna gav förstås en extra dimension (och en extra grej att tappa bort).
Men sen, utöver maskerna, hade de också stora, maffiga fordon som allihop kunde förvandlas på något sätt, från ganska alldagliga truckar och bilar till diverse stridsfarkoster. Själva leksakerna var välgjorda, vill jag minnas. Eftersom jag ändå fokuserade på Transformers blev det aldrig riktigt läge att önska sig särskilt mycket härifrån, men via diverse fusioner och övertagande av kompisars samlingar fick jag tag på två: en grön motorcykel som blev en minihelikopter, och en orange strandbuggy som blev en jetfarkost. Om jag rotar riktigt djupt i gömmorna kanske jag till och med skulle hitta dem igen. Men jag fick aldrig hjälten Matt Trakkers röda sportbil vars måsvingedörrar användes som faktiska vingar, och inte heller den maffiga långtradartrucken med utfällbara missilramper.
Det blir inte mycket mer åttiotal än så här.
Förhoppningsvis aldrig. Jag älskade M.A.S.K. – Transformers var för mycket mecha och Action Force/G.I. Joe var lite för ”verkligt” – och just därför vill jag inte se serien misshandlas av samtiden. (Åtminstone inte i ”vuxnare” tappning med tokful design och dudebrofaktorn uppskruvad till max.)
Jag upptäckte franchisen i och med de utmärkta Marvelserierna (som utkom i samma tidning som Masters of the Universe), och tilltalades framför allt av att karaktärerna hade något mer distinkta personligheter än vad som var brukligt i liknande sammanhang.
Bruce Sato var ödmjuk och citerade asiatiska ordspråk, Sly Rax ville på Starscream-manér ta över terrororganisationen V.E.N.O.M. (som sponsrades av den vagt definierade ”kontravärlden”*) och Vanessa Warfield var precis lagom blodtörstig och sadistisk (hennes mask hette ”Whip” och sände ut en elektrisk piska).
* ”Kontravärlden” beskrevs oftast som en större terrororganisation. Vid ett tillfälle lurades dock en amerikanske överbefälhavare (?) att tro att Amerika var under attack och avlossade därför missiler mot kontravärlden, vilket skulle ha lett till atomkrig om det inte vore för M.A.S.K.s nedskjutande av dessa. Östblocket och kalla kriget, någon?
Dessutom var det intressant att se när agenterna kallades ut på uppdrag via speciella armbandsur, och var tvungna att avbryta utövandet av sina vanliga yrken (allt ifrån historielärare och rockmusiker till pizzabagare och hästuppfödare).
Förutom en uppsättning lösa karaktärer och Adventure Packs ägde jag Bruno Sheppards ”Stinger” (sportbil -> pansarvagn), Calhoun Burns ”Raven” (smärtsamt snygg Chevrolet Corvette -> stridsflygfarkost), Julio Lopez ”Firefly” (strandbuggyn du nämnde) samt Lester Sludges ”Iguana” (offroadjeep -> mobil cirkelsågplattform).
Dessvärre skaffade jag aldrig min första favorit, Sly Rax ”Piranha” (en motorcykel vars sidovagn kunde bli en torpedbestyckad u-båt)… men jag döpte min cykel efter den. ^_^