Vanligtvis när världen går under är vi väl förberedda. Vi har någon cool superteknologi och bygger ett jätteskepp och så är problemet liksom löst, eller så skickar vi Bruce Willis med samma resultat. Men i Seveneves är det ungefär nutid, med den teknologi som vi har idag. Och när månen av oförklarade skäl splittras i gigantiska stycken är det först ett fascinerande spektakel, tills bokens motsvarighet till Neil deGrasse Tyson inser att bitarna kommer att krossas allt mindre för att snart bombardera jorden med meteoritnedslag som förstör allt liv. Eftersom vi fortfarande inte har kommit oss för att kolonisera Mars blir nödlösningen att snabbt expandera ISS, vår enda hållpunkt i rymden, och skicka upp så mycket folk vi bara hinner.

Neal Stephenson är en gigantisk nörd och en fantastiskt cool människa. I Snow Crash visionerade han fram en cynisk cyberpunkframtid och hans många historiska böcker vittnar om ett djupt intresse för upplysningseran. I Seveneves får han frossa i omloppsbanor och rörelsemoment och deltakrafter, och på samma sätt som utläggningarna om babylonsk mytologi bitvis drog ner tempot i Snow Crash till noll så beskrivs ibland de tekniska systemen på ISS i betydligt mer detalj än de personer som bebor stationen. Det är en smaksak om man gillar det, men själv uppskattar jag detaljrikedomen som ger boken en närmast dokumentär känsla och en realism som gör det lätt att acceptera de få utsvävningarna.

Redan bokens baksida (och ett fascinerande diagram i början av boken) avslöjar att mänskligheten inte går under, men vägen dit är minst sagt knivig. De professionella experterna, med drag av karaktärsgestaltningen i filmen The Abyss, konfronteras med en anstormning av ”flyktingar” och realpolitik. Trots idealistiska ansatser och en berömvärd uppslutning går det inte att undkomma människans mindre attraktiva sidor. Snart uppstår en frustrerande konflikt kring hur mänsklighetens sista utpost ska försöka överleva.

Egentligen är Seveneves två böcker, eller en och en halv. Efter den fascinerande kampen för överlevnad hoppar vi fem tusen år in i framtiden, när koloniseringen av den nyterraformerade jorden precis har börjat. Här börjar ett äventyr som har mer gemensamt med Stephensons tidigare böcker, och genom ett smart berättardrag är glappet från den första delen mindre än väntat. Karaktärerna är skarpare och mer intressanta, och efter fem tusen års nystart är förstås teknologin behagligt storslagen. Jag hade gärna sett att den här delen hade fått mer utrymme (eller en egen bok) men samtidigt verkar det vara Stephensons stil att avbryta när det är som mest spännande – en omvälvande händelse som skulle kunna vara utgångspunkten för en hel serie av intressanta men i längden menlösa historier.

Seveneves är inte lika klockren och vass som Snow Crash, men så här efter Interstellar passade det utmärkt med lite mer realistisk science fiction. Jag gillar också konceptet att få veta ”vad som hände sedan”, vilket påminner mig lite om den gamla svenska bokserien Universums Öde av George Johansson. Och Seveneves är som en liten serie i sig, fast utan den frustrerande väntetiden mellan varje del. Klart rekommenderad.