Det är tur för Nintendo att de har Miyamoto. Karln kan kliva fram med sin entusiasm och sin usla engelska och få vem som helst att glömma att man egentligen inte har så mycket nytt att visa. Hans projekt den här gången är Pikmin 3, som förstås mår bra av högre upplösning och bättre kontroller, men samtidigt är det svårt att övertyga en publik som lever utanför Nintendos lilla värld och vet att vartenda RTS på PC har liknande funktioner.
Reggie Fils-Aime kliver fram och då brukar det bli underhållande. Han brukar köra över fjantleende Mattrick och omotiverat kaxiga Tretton varje gång, men det här året kändes han ansträngd och inte riktigt genuin. Det blir en himla massa pladder om egentligen ingenting (förutom att Nintendo har en hemsida), men han betonar att Nintendo handlar om spel, och hela 23 stycken ska visas upp. Sen nämner han att Wii U också kommer att få video via Netflix, Hulu, Youtube och de gamla vanliga… fast sånt har de inte tid att prata om nu. Tack, Reggie. Hade jag varit där hade jag kysst honom.
Det som verkar bli grundinterfacet i Wii U blir Miiverse, där varje spel är en samlingsplats där du kan snacka med andra Miis och läsa kommentarer innan du sätter igång. En mer interaktiv version av Wii-rutnätet och lite drag av Mii Plaza, men jag har ändå svårt att se hur familjesäkra Nintendo ska kunna bjuda in hela världen till att rita könsorgan på din startskärm. Efter Pikmin 3 (spel 1) kommer New Super Mario Bros U (#2), som ser ut ungefär som de föregående spelen. Jag fastnade aldrig för New Super Mario-konceptet, så jag är inte helt övertygad. Ett mer Super Mario Galaxy-aktigt koncept hade fungerat bättre för mig, men å andra sidan är det troligen mycket, mycket billigare och mer lönsamt.
Nintendo valde av någon anledning att alliera sig mycket med WB Games, som kommer att släppa en uppdaterad version av Batman: Arkham City (#3) med nya Wii U-pad-funktioner. Inte särskilt hett, även om det är ett stort spel. Roligare kan Scribblenauts Unlimited (#4) bli, men det såg lite väl bökigt ut att bygga egna objekt. Enkelheten i Scribblenauts var ju att bara kunna skriva det man vill ha. Det kommer för övrigt även till 3DS.
Innan vi fick fler Nintendo-spel blev det en snabb genomgång av tredjepartstitlar. Uppdaterade Trine 2, Darksiders 2 och Ninja Gaiden 3, Namcos märkliga Tank! Tank! Tank!, ett Tekken Tag Tournament 2 med Super Mario-kraftbonusar (!), Aliens: Colonial Marines och så en lite oväntad konvertering av Mass Effect 3 utgjorde spel nummer 5 till 11. Överlag har jag svårt att bli hypad av gamla konverteringar till en premiär.
Att Wii Fit får en uppföljning var inte oväntat och kanske får den där brädan ett liv ett tag till, men Wii Fit U (#12) känns som en konstig titel. Vad kommer härnäst, ett spel med Ahmed The Dead Terrorist som heter I Kill U? En total överraskning var däremot att Nintendo skamlöst kopierar Singstar med Sing (#13). Där känns Wii U-paden helt onödig för att se låttexter och ge instruktioner till vad övriga spelare ska göra under låten. Jag kommer faktiskt från sex timmars Singstar-kväll just nu och jag kan intyga att vi inte behövde instruktioner för att sjunga med i ”I Want You To Want Me” eller köra en improviserad duettform av ”Se På Mig”.
Ett lovande nytt spel är Lego City Undercover (#14), som tar Grand Theft Auto-konceptet till ett nytt format. Genuint charmigt och ett klart köp. Efter det valde Ubisoft att äntra scenen och dominera som de faktiskt har gjort hela det här E3:t. Allvarligt, de har fler enskilt stora spel än till och med hårdvarutillverkarna. Just Dance 4 (#15) verkade visserligen kolossalt ointressant, men ZombiU (#16) är en exklusiv variant på zombie-skjutare som utnyttjar en massa pad-funktioner. Helt klart ett spel som Wii U behöver, bara det blir bättre än Red Steel. Sen drämde de till med Assassin’s Creed 3, Rabbids Land, en ny version av Yourshape, Rayman Legends (som verkar bli exklusivt, åtminstone till en början), Sports Connection och Marvel Avengers (#17 till #22).
Då var det bara ett spel kvar av de utlovade 23. Och det blev något nytt, något som skulle definiera hela Wii U-upplevelsen på samma sätt som att Wii Sports fick oss att fatta Wii. Det var… Nintendoland (#23), en minispelssamling med tolv småspel baserade på Nintendo-titlar. Eh. Det är som om de hade tagit mindre lyckade grejer som Link’s Crossbow Training och satt ihop dem. Faktum var att det Luigi’s Mansion-inspirerade spelet var närmast en klon av det charmiga men ofrånkomligt simpla Pacman Vs som sabbade en tidigare E3-visning för Nintendo. Ett Metroid-baserat minispel ska finnas med (att döma av ikonerna) men överhuvudtaget har jag svårt för det där.
Trots att det fanns fler riktiga spel den här gången tycker jag fortfarande inte att jag har något riktigt svar på varför jag behöver en Wii U. Hårdvaran är helt uppenbart jämförbar med vad vi redan har, och påklistrade extrafunktioner känns inte som en nödvändig anledning att köpa Wii U-versionen av multiplattformare, jämfört med möjligheten att använda befintliga profiler och kompislistor på 360 och PS3. Den behöver fräscha, spännande spel som är exklusiva för Nintendo, och förutom Pikmin och fyrtioelva varianter av Mario (utom den mest intressanta) fanns det inte mycket. Det var som en anti-version av E3 2010 där vi formligen dränktes i Nintendo-franchiser. Inget Kid Icarus, inget Kirby, inget Donkey Kong, inget Wario, inget Metroid, inget Smash Bros, inget F-Zero, inget Pilotwings, inget Animal Crossing och framför allt inget Zelda.
Lite komiskt var det att 3DS fick en undanskymd tillvaro här, för att den ska visas separat imorgon. I praktiken har Nintendo fuskat lite genom att dela upp sin konferens på tre. Trots det var det mer spännande på det korta inslaget. Castlevania: Lords of Shadow – Mirror of Fate såg ruskigt bra ut, Epic Mickey luktar gammaldags Disney-plattformsmagi och att både Scribblenauts och Lego City kommer även dit är trevligt. Ytterligare tre Mario-relaterade spel (New Super Mario Bros 2, Paper Mario och Luigi’s Mansion 2) var väl däremot överdrivet.
På det hela taget var Nintendo knappast bättre spelmässigt än varken Microsoft eller Sony, och det var egentligen bara bristen på multimedia eller onödigt utdragna demonstrationer (förutom Nintendoland) som gjorde att man kunde ha överseende med dem. För att vara året då Wii U skulle visas upp på allvar är det inget mindre än en fullständig besvikelse.