När vi ändå är inne på fantasy, så har författaren Brandon Sanderson tydligen avslutat den sista delen av den minst sagt episka Wheel of Time-serien. Det var på tiden, minst sagt. Jag vet inte hur många böcker de är uppe i nu, men där kan vi snacka långdraget. Jag läste åtta innan jag gav upp, åtta på engelska då. De var uppdelade i två volymer på svenska, och jag tror jag läste åtta svenska och sedan fyra engelska. Det var 1997 någon gång och då kom jag ifatt utgivningen. Sen blev det en kombination av allt segare böcker och allt segare utgivning som fick mig att tappa sugen.

Det fanns mycket att gilla. Jag gillade Perrin och Faile, jag gillade Thom och Mandorallen, jag gillade Min och… Aviendha? Minns jag rätt eller fick jag det namnet någon annanstans ifrån? Jag gillade hela konceptet med magiker och väktare, och det var riktig skön ultrafantasy ett tag, med mystiska skogsvarelser och gömda slott och superonda inte-alls-nazguler och diverse läskiga monster. Sen började det spåra ur, mer och mer, och Rand blev allt mer allmäktig. Någonstans i bok sex började det kulminera och då kändes det som att nästa bok skulle bli den sista och handla om hur Rand spränger storskurk efter storskurk och sen räddar världen.

Men så blev det inte. Serien degenererade till en massa sidospår och nya grupperingar hit och dit och politik och gamla intressanta figurer föll bort alldeles. Istället för att följa ”kärntruppen” på ett tiotal karaktärer introducerades fler och fler och fler tills jag bara tröttnade. Och hoppet om att man skulle kunna urskilja något slut allt eftersom de där supermäktiga överfienderna gick åt försvann när fanskapen började återupplivas.

Fjorton-femton år senare är det alltså slut, tack vare att den ursprungliga författaren Robert Jordan handgripligen stoppades från att fortsätta (genom att han, öh, dog), och jag är lite, lite sugen på att börja om. Jag vill ju trots allt veta vad som händer med det där gänget. Men samtidigt är jag inte särskilt sugen på tusen och åter tusen sidor ytterligare med argt kvinnfolk som korsar armarna under brösten, drar i diverse flätor och fnyser. Den delen av Jordan författarskap hade jag kunnat vara utan.