Jag har bott i Östersund i fem år, men ändå har det inte blivit tillfälle att besöka den tveklöst finaste restaurangen i stan, den japanska Take Mikado. Det här är ett ställe som folk åker till Östersund enbart för att besöka, så det har ju fått en närmast mytisk stämpel. Att man måste förboka både bord och mat långt i förväg gör ju också att det blir lite extra speciellt. Men idag var det jodoläger med sensei Michael Söderkvist och gäst-sensei Fred Quant ända från Holland, och därför speciellt så det räcker.

Jag beställde en förrätt med grillade vaktelspett och en huvudrätt i form av yakiniku. Spetten var minst sagt utsökta, perfekt smaksatta och krispigt grillade i en härlig sås. Teriyakisås har ju ofta en tendens att vara nästan sirapsseg, men inte här. Yakinikun lagar man själv med grönsaker på en stekhäll, och det är faktiskt väldigt trevligt att sitta och pyssla med maten tillsammans med sina bordsgrannar. Det krävs lite planering för att hålla både marinering, stekning och ätning igång, men det blir ett väldigt lagom tempo så man hinner njuta av varje bit, för njuta gör man. Marineringssåsen gör hela grejen, även om råvarorna också är av toppkvalitet.

Cirka 650 kronor gick hela kalaset på, vilket kan kännas mycket. Men å andra sidan – jag får betala 150 kr för en torr hamburgare på Bishop’s Arms. Jag tar nog hellre den här maten en fjärdedel så ofta. Det lär väl säkert dröja till nästa gång, men det blir garanterat fler gånger. Det är inte heller varje dag man käkar guld – jag tog inte den efterrätten men smakade en gnutta grädde med 24 karats guld på. Det smakade… grädde. Men fint var det.

Hur det gick på jodon? Jovars. Jag fick bra tips på mina grundtekniker, en rejäl genomgång av alla kata och dessutom en helt ny kata att öva på: Harai Dome. Det börjar närma sig slutet på Chudan-serien…