Nu börjar de äntligen anlända, alla dessa påkostade indiespel som inte fuskar på med NES-grafik eller lägre. Ett i raden är Owlboy, som precis har släppts till PC. Det här spelet har varit under utveckling sedan 2007 av ett pyttelitet team, och det märks. Att det har varit under utveckling länge alltså, för det är otroligt genomarbetat. Den närmaste liknelsen jag kan komma att tänka på är Wayforwards Shantae-spel, men det påminner generellt om ett riktigt välgjort SNES-spel.

Ugglepojken själv heter Otus och är stum, men ändå uttrycksfull. Genom äventyret samlar man också på sig medhjälpare som öppnar nya möjligheter på klassiskt Metroidvania-vis. Fast det fungerar på ett lite udda sätt – Otus kan flyga fritt och bära med sig sina kompanjoner, som sedan kan bidra med offensiva förmågor. Det låter komplicerat men är föredömligt enkelt.

Efter några timmar har jag bara hunnit en bit på vägen (jag har bara två medhjälpare), men något som verkligen är trevligt med Owlboy är svårighetsgraden. Det har gått inflation i retroplattformsspel som är svåra bara i ren jävulskap, som om det är någon sorts grundkriterium för retro. Men faktum är ju att de bästa spelen på den gamla goda tiden (exempelvis Mega Man 2, Duck Tales, Bubble Bobble) inte var särskilt svåra. Och Owlboy verkar hittills hålla sig på rätt sida mellan utmaning och frustration, precis som Axiom Verge och Shovel Knight men (tyvärr) inte Ori and the Blind Forest.

Så redan nu kan jag rekommendera det. Återstår att se om det håller hela vägen.