Efter Horizon är det svårt att uppskatta ett till äventyr med robotar som tagit över en postapokalyptisk värld. Kanske är det därför jag inte riktigt har sett det stora med Nier Automata, som fått sanslösa betyg. Visst, att spelet börjar med att svepa genom shoot’em up-sekvenser var ohyggligt fräscht, och det är extremt skarpt, polerat och som vanligt för Platinum, extremt komplext. Men sen råkar jag dö lite väl snabbt på den första bossen – och får börja om från scratch. Visst, det gick mycket snabbare andra gången men det var ändå en lite dålig början på relationen.

Jag är också lite allergisk numera mot hela den här japanska cyborggrejen. Ni vet, robot försöker förstå mänskliga känslor. Ghost in the Shell, Xenosaga, Key the Metal Idol, Chobits, det har gjorts förut, och stelt robotsnack verkar ofta vara en ursäkt för dåliga skådisar. Det första Nier var postapokalyptisk fantasy (lite som Horizon, ironiskt nog), men hittills känns det här väldigt … sterilt. Jag har bara fått hatta runt i extremt enformiga miljöer av block bestående av byggnader, och banka ner samma tre robottyper hundra gånger plus några älgar.

Dock. När jag inte dog på fem sekunder var den där bossfajten rätt enastående, och eftersom musiken i Automata är av samma typ som i Nier (med inslag, faktiskt, av Xenogears) så är den värd att spela bara därför. Så jag lär fortsätta.